det som funkar bättre utan rubrik

solkatter

hjärnspöken

min oranga katt

 

jag vet inte hur man stavar till orangt

 

ord som ger vackra ljud

namn som jag vill kalla mina barn

livet vid en väderkvarn

måste vara friskt

min bästa vän är lesbisk

 

paragraf ett

vad betyder det ens?

 

ben som springer utan ork

torra kläder som hänger på tork

vi är absurda

abnorma

abstrakta

som solkatten i min skugga

det tama rådjuret i min skog

 

två

vem vill veta?

 

möglet i min pappas kylskåp

jag skriker fan till alla som slåss

vad kommer det bli av oss?

 

tre

oranget

orangt

orange?

o.r.an.gol.e.eaoa??????????

 

jag målar utan pensel

tar betalt

finner tårar i något vackert

visst fan är allt banalt

svag fast med styrka

ledsen utan tårar

tårar utan känslor

och med tiden blir det svårare

 

fyra

du låtsas inte bry dig

 

jag säljer korvar som ett yrke

sväljer stenar, älskar död

jag tycker om dig ganska mycket

mitt hjärta brinner utan glöd

 

fem

allt du tänker är min melodi

 

jag sover när jag är vaken

allting gnisslar här inuti

jag vill dansa när du är naken

målar mig själv med fingerfärg

jag söker svar som saknar fråga

min backe sluttar utan råga

och allt jag vill minnas finns i dig

 

sista

som ett rådjur på nära håll

som en elakartad cysta

du är min gnista mellan stenar

du är min gast i en film en gång

allt som någonsin fanns i min baktanke

vet inte ens hur man stavar till orangt

allt du viskar är briljant

regnbågen glittrar

mitt hjärta river

vill hitta meningen när jag skriver

dina ögon skimrar i violett trots att dom är bruna

alla dagar är förbliflugna och solen har gått ner

 

och det du inte längre ser

är solkatter kela med gatan


nya dikten utan namn

saltig vätska rinner ner på min tunga 
och snart kollapsar min lunga 
om jag inte slutar skrika snart 

när jag ska skriva får jag ofta byta spår 
för jag råkar alltid komma in på en låttext jag memorerat 
på grund av min kärlek till den 
och jag förmår inte att stjäla av de jag tycker om 
så jag får börja om 
och skriva något nytt 
annorlunda 
byta spår 
och jag minns igår 

som imorgon 
och jag minns honom som den han är idag 
som någon som fyller mig med välbehag 
men även av gråt 
och sådant jag inte vill komma ihåg 
och jag byter spår 
ja 
jag hoppar av 
och jag

gråter så det gör ont åt ett teveprogram 
åt kärlek som är påhittad 
men ändå glider in i mitt hjärta som balsam 
mot en hand 
som mot en hand pressar sig hårt 
och inte vill släppa 
och jag tror 

att det finns dom som är kända för att de sagt något bra 
som inte redan blivit sagt 
men det var så längesen så orden inte hunnit användas än 
och oemotsagt 
på all dess nivå 
får de beröm de inte ens vet om 
för att de dog hundra år innan folk fann deras mästerverk 
deras oanvända ord 
och jag ristar svärord i mitt skrivbord 
för att jag inte kan finna ord som aldrig använts förr 
vilket gör allting absurt 
och orättvist 
vilket allting i och för sig är
som att hålla handen och vara kär 
i flera olika samtidigt 
när man är vuxen 

så är man stark 
innovativ 
ansvarstagande 
rar 
men sträng 
och man investerar i en dyr säng 
för att ryggen börjar bli gammal och böjd
och blodtrycket är förhöjt 
eller sänkt 
och livet suger 
men som barn blir man kränkt 
för sin inte tillräckligt åldrade hy eller långa figur 
och man bygger en mur av negativitet
som ingen vet
eller känner till 
och alla vet att en människa som alltid ler kanske inte speglar sin känsla på insidan 
men ingen lägger manken till 
att faktiskt förstå
så 

jag smyger in på tå 
medan min pappa sover lätt 
kanske drömmer som jag 
eller har tagit en tablett 
medan jag gråter till gråa minnen 
från någon månad tillbaks
eller något år 
medan min närmaste vän inte förstår mina tårar 
alls 
för krossad kärlek indikerar väl inte på smärta? 
ett trasigt hjärta 
är något som har fått brista igen 
och igen 
och tusen gånger om 
av en anledning ingen vet om 
förutom mamma 
men hon stänger sina ögon 
trots att hon ser 
och jag orkar inte mer 
av lögner 
falska ord och attribut 
kända citat som är kända för att ingen kombinerat dem förut 

så jag packar ner mitt liv i en banankartong 
och minns att vi hade sex på en balkong 
en gång 
och känner en saltig kanal färdas mot min vintertorra överläpp 
och jag skriker "släpp" när ingen hör 
och jag dör 
varje gång jag ramlar ner 
och alla ben går sönder i min kropp 
och natrium och klorid färdas genom mitt blodomlopp 
till ögats inre kant 
ut genom en tårkanal
trots att jag är helt banal 
och böjd 
som en vuxens rygg 
och jag viskar "du är snygg" 
till min smutsiga spegelbild 
tomt
utan anledning att gråta 
utan antydan på fåfänghet
men med en skyldighet 
att lyckas

ta ett steg 
mot en ensamhet 
utan värme från <i>henoms</i> anatomi 
och all rädsla flyger förbi 
genom alla skrik och jämmer
för i botten av all bottenlös konsistens 
så vet jag inte ens 
vem jag är 


jag har läst denna typ 20 gånger i mitt huvud samt högt för mig själv, nu så jag är praktiskt taget förstörd, och kan inte avgöra om den är bra eller för mycket eller för lite eller för lång eller för kort eller vad den nu är. bryr mig egentligen inte så mycket, vet bara att jag fick ut alla de tankar jag haft på sista tiden, trots att ingen kanske förstår vad det är jag menar. trots att ingen kanske förstår så känns det bra, och det är det jag ville ha. 

farväääääl

*

jag tror fan att i stort sett alla mina problem kom med i denna lilla finurliga dikt som jag skrev nyss!
behövde bara få ur mig mina problems som inte alls är stora på något sätt, men som ändå behöver klämmas ur, uppbenbarligen. 
 
 
 
 

Jag har dödsångest över vad jag ska bli när jag blir stor
gammal
äldre än nu
och att inte gå i skolan är fullkomligt tabu
och jag vill resa jorden runt men har pengakris
och har vackra föräldrar men ser ut som en gris
när man är ungdom är ingenting lätt
allt är kaos och fel och saker och ting går av någon anledning aldrig rätt
och min längdkurva som brukade vara normal har börjat svikta
och jag har förlorat förmågan att kunna dikta
som om allt innehåll bara blåst iväg och det enda jag gör är att

 

Åldras
att bli gammal, sluta vara ung
och jag får åldersnoja trots att jag bara är ett barn
eller kanske snarare en vuxen som är ung
tiden går
samtidigt som jag inte förstår vad det är jag står och väntar på
fast man behöver ju vara ung för att verkligen lyckas
men ändå
vill bli läkare eller något, men måste gör allt själv
för när det kommer till kritan går ju ingen helt att lita på
ska man någonstans, så får man åka själv
och så är det, tragiskt nog
och den som sa att ”den ensammes väg är en omväg att vandra” förstod nog aldrig min situation
trots att det låter klokt och smart
fan, man blir ju helt yr
och jag är ledsen när jag är glad och min mamma har en konstig frisyr
som jag lyckats ärva, såklart
och jag är så jävla trött på att höra att ”vinden vänder nog snart”
för det är bara ett dumt och fult uttryck som ingen vill förstöra
och här står jag och där står du
med två kontinenters avstånd från varann, fast ändå bara typ en kilometer
och tiden går
och det enda jag gör är att

 

Skriva förfärliga dikter som inte når in till någon alls
att skrika halsen av mig till kent
att låtsas som att ingenting har hänt
när jag i sanningens ord faktiskt tatuerat mig
igen
men jag vill ju inte döda spänningen som antagligen kommer uppstå när mina föräldrar luskat ut detta fenomen
pappa lär väl sätta den vidriga nyårsoxfilén i halsen och aldrig återuppstå
vilket såklart inte är så bra
men föräldrar som inte kan acceptera sina barn är väl ingenting att ha?

 

Men egentligen är väl mina problem bara småpotatis bland typ.. bakpotatisar
men ändå gör dom så fruktansvärt ont
svider och har sig
får mig att känna mig tung
och på tal om tunghet så är ju även såklart vikten ett problem för en ung vuxen som jag
alla omkring mig har anorexia men det är inget jag har
än
och som jag verkligen inte planerar att skaffa i detta liv
men alla ser ut som tändstickor och jag är fysiskt inaktiv
vilket jag även varit i minst ett halvår nu, vilket har sin rot i mina pengaproblem
för när man inte är student så kostar ett gymkort fyra tusen spänn
och jag har fått EKSEM
i min hårbotten och på mitt ögonlock och min kind
för min hud tål inte kyla och en väldigt liten del av människopopulationen är blind
och min torra hud är ingen vacker syn
och det gör ju inte livet enklare att ha problem med hyn
men tiden går så fort så det hinner väl ändå ingen notera
för jag jobbar så mycket så jag lär ju inom kort krevera
gå in i en vägg
eller tappa mitt hår
eller något annat stressrelaterat besvär
men livet är faktiskt ganska jobbigt när allt faller isär
eller t.ex. när man jobbar som servitris men är vänsterhänt och inte kan servera
eller när man äntligen har tagit körkort men är värdelös på att parkera
eller när ens tid rent utav rinner iväg..

 

Och jag står där, på condeco och serverar kaffe, kakor och krubb
kommer inte in på en tjugoårsklubb för att jag ser ut som fem
hittar inte vägen hem

när jag är full
står varje morgon och klämmer på mitt hull och tänker
”imorgon ska jag ut och springa” eller ”från och med imorgon ska jag äta bara lite mat”
och så kommer imorgon och så inser man att det bara var prat
och varje natt drömmer man om sitt jobb så våldsamt att man inte får en riktig blund
och inte en stund, någon gång på dygnet, känner man sig utvilad och glad
utan varje dag är en lång, tragisk arbetsdag full av gäspningar och utan tid
och varje vecka, varje månad, varje år blir en evig strid
för att hinna träffa vänner eller för att finna nån slags frid
och samtidigt går man omkring och oroar sig för att man är gravid
eller för att man har någon obehaglig åkomma som typ klamydia eller hiv
vad är det här för jävla liv?
välkommen till en dag i en relativt vanlig ungdoms liv

 

.. eller vem försöker jag lura, i vilken värld är jag normal?
jag är knäpp som fan, och utan kapital
men vad spelar det för roll när rättvisan på jorden är minimal
och jag sitter här och klagar aset av mig
för att min säng är för sval när jag ska gå och lägga mig
men jag tror ändå att alla klagomål är viktiga att få ur sin kropp
och tjollahopp
där får jag nog börja tänka på att runda av
för (TRO DET ELLER EJ! men) jag kan anses som något för energisk och pratglad
och pratar med en oktav för högt när jag är exalterad och pepp
så finns det andra som hänger läpp när jag babblar på
så..
hejdå! FOR NOW MOHAHAAAAAAAAAAHHAHA


i'm blue dabadee på riktigt

när kontrollen försvinner ur ens händer och det inte finns något kvar att göra
det är då jag letar efter något att fullständigt förstöra


hahah helvete. jag är ju bara så äckligt deprimerande.
 
 
 
här är min drömfångare och den är fin

i sådana där smärre ångestfyllda moments ni vet

jag står på stegens topp av lycka och ser mig själv lysa
men jag ryser på tanken av att jag står längst upp
inte för att jag är höjdrädd
eller känslomässigt avklädd
eller för allt jag ser
utan för att jag vet att den enda vägen kvar att klättra
är ner


skitkort dikt, kortare än jag någonsin skrivit typ. men det är något som gnager i mig och som måste ut. hejdå


marschen upp drar dig stegvis ner

Jag har sjunkit så lågt att ingen kan sänka mig
och dina ögon är lika tårade som om du hade gnuggat dem med timotej
Som när man vill skriva en jävligt fin dikt
men orden bara snurrar och tvistar i sin hjärna
nu är det jag som är snurrig och tvistad
för du var min stjärna

och mitt samvete är som en använd näsduk
och jag överväger att kolla upp om jag är seriöst sinnessjuk
men jag ler ändå mot dig, något falskt och med smärta
för nu är innersta platsen av sängen tom, där brukar ju du ligga
tro mig när jag säger att det skär i mitt hjärta
du var ju killen som alltid gör mig sådär glad så det gör ont i magen när man skrattar

något sådant går inte att ersätta, och det finns det ingen som fattar

 

jag låg lycklig i din säng och log åt sådant som inte ens är kul

vände och vred på allt

fick dubbelhaka när jag skrattade och jag var så jävla ful
vi fnissade ikapp och jag pussade dig på halsen
kinden
nacken
jag bombarderade dig med värsta kärleksattacken

glädjen i mitt hjärta var stor och jag kände mig trygg i dina armar

sådär som man bara kan göra när man verkligen är med någon man tycker om

då blev dagar sekunder
och vi satt på min balkong
och jag följde dina linjer, studerade vilka färger och former du har
och jag log mot dig stort
för jag beundrar varje steg du tar


Som om att du tände min låga, min atmosfär
och nu pumpar mitt hjärta likt varje artär

och du vet att allting kan gå itu
men mitt hjärta kan gå i tusen bitar

och allting blev så svårt när du plötsligt inte litar
tror
eller räknar med mig
och nu för tiden, är ingenting som vanligt
så vi sväljer den sista slatten
och jag gråter en flod av saltvatten

molekyler av natrium och klorid

och jag lyssnar på dig när du gråter
som om du är ledsen för att jag är det enda du kan få
och du lyssnar på mig när jag gråter
för jag vet att du känner så

 

Fantasi är det vi vill ha, men verklighet är det vi får
som ett förhållande som är trasigt
men där kärleken består
vår kärlek är som ett brev som aldrig blev sänt
och du som var så bra så jag kunde jämföra dig med kent
som mina slitna, kluvna toppar
och du som skulle hoppa
från ett flygplan utan fallskärm för mig
du som var den första som sa att du faktiskt älskade mig
och chris martin sjunger att jag inte behöver vara ensam
men jag vågar inte tro på hans ord
som när du viskade att jag var din världs centrum
och jag önskade att det skulle vara på hedersord
och varje gång din röst nådde mina öron
kände jag mig som i trans
för i min värld fanns det inte en chans
att två människor som oss skulle inleda en romans


du bad mig glömma våra bekymmer
som om att de inte fanns där från första början

men att säga till någon att glömma
är som att säga till en senil att komma ihåg
och ingenting blev som vi förutsåg
och du uppförde dig som om att du inte insåg att sådant inte går att sudda ut
radera
skrapa bort
för svek sitter i länge, men livet är kort
och jag kan känna mig bekväm i dina ögon, när du ler
men du kan säga något så beskt att allt blir kaos och uppochner

och varje natt får jag samma tillbakablick

från när du vände mig ryggen och gick
gick förlorad
som något man inte vill tappa bort
för man tycker om det så mycket
och du gav mig det där ansiktsuttrycket
som om att du gillar mig rätt mycket
men att jag inte alltid är din sort
din smak
ditt slutgiltiga val
att du inte litar på mig, inte känner någon framtidspotential


det känns konstigt att vara lycklig när så många bitar inte är på plats
när så många procent av kakan är fel
och jag vet att jag känner lycka när du tittar mig i ögonen
men allt jag gör förvandlas jämt till en nackdel
allting kan rasa, men allt kan även hålla ihop
men när det enda som existerar är tanken på hur bra vi kunde haft det
när själva förhållandet runnit bort, och vi blivit fyllda med tomhet
när du minns att jag inte är den enda på denna planet
vi brukade fungera som ett puzzel
där du var min enda passande bit
tillsammans var vi 1337, en tvåbemannad elit
men saker är inte som dom var, och vi har brutits mitt itu
och det jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig




// en ny dikt som faktiskt betyder ganska mycket.
man fattar om man är insatt. 1 mening per del kommer
från låtar jag tycker om, de citaten jag gillar bäst av allt
i hela världen typ. dom fetstilade alltså. höhööhöh.
snyltare av ord är jag. puss hej //


Dante, Dante, Dante, Dante, Dante - det enda som rör sig i mitt huvud

Jag lyssnar alltid på dig när du gråter
som om du är ledsen för att jag är det enda du kan få
och du lyssnar på mig när jag gråter
för jag vet att du känner så
men jag ler ändå mot dig, något falskt och med smärta
men nu är innersta platsen av sängen tom, där brukar ju du ligga
tro mig när jag säger att det skär i mitt hjärta

jag hatar verkligen detta
och jag älskar dig.


Jag vet inte ens vad kärlek är

Hörde du våren kvittra i träden?
Som tidigare om åren, fast nu en månad för tidigt.
Du går där, dag efter dag,
medan tjälen blir mjuk och hjärtat blir varmt
och du tänker med en känsla av obehag
att tiden sprungit ifrån dig.
Tiden du var med någon annan än dig själv.
Och du hör dig själv viska, att det inte är sånhär du vill vara
men bara
för att våren redan kommit
så får det ändå vara såhär.


Du sa att jag tär på din själ och tar upp din tid
Och som en flashback minns du dagen du lovade mig att jag inte skulle behöva vila i frid
ensam.
Ensam, utan någon, utan en hjärtevän
det var så du sa, men jag hade på känn
att kärleken inte var till för dig, min vän.
Som en rökhosta kliar den dig i halsen och stökar till det som förut var städat.
Men jag, jag vet inte ens vad kärlek är
och jag vet inte vad det är för fel på mig
för alla vet väl vad en kärlek är, hur en kärlek känns?
Men jag vet bara att den bränns.
Och mina mörkblå ögon gråter ut alla tårmolekyler en kropp kan innehålla
medan du fortsätter kolla framåt
och gå i den tidiga vårsolen


Och du sa, att tiden gick för fort, min vän
och jag är inte redo för kärleken
och jag grät när du log, för det var då jag förstod.
Jag hade fått nog av sol på vintern, snö på sommaren
men
likt hasch
var du en del av mig och mitt förflutna
och du lovade
sa att våren kom i samband med månaden mars
och vi gick hand i hand mot kärlekens låga
så får man fråga
varför vi aldrig gick i land ihop?


Som en tår i en sjö
ville jag dö
när jag tänkte på dina slanka armar runt mig
men i takt med våren
i takt med livet
förstår jag mer och mer att du inte var till för mig
att varenda såndär kärleksgrej inte funkar för mig,
trots det där löftet du gav.
Som två tårar i ett hav
letar vi efter varandras kroppar
armar
händer
och istället blev vi en dag fiender.


Jag skulle ge mycket för att se dina ögon glittra emot mig igen, som de brukade göra när jag hade på mig den där klänningen
och fåglarna skrattade och skrek i träden
medan jag tappade bort mig i världen
i dina ögon
i mina tankar
för du var allt för mig
men som ett tåg skenade du iväg
och lämnade mig här bland vårsol, kvitter och blåbär
men jag lämnas inte i misär
med hämndbegär
eller olyckligt kär.
Jag är bara ensam, som du svor att jag aldrig skulle behöva vara
men ett löfte är en råvara
och här står jag, och till råga på allt: impopulär.
Du tog min tid ifrån mig, och därför även mina vänner
och mina två hjärthalvor är slitna isär.
Du lovade att jag aldrig skulle behöva vara med om det här.

När du tittade på mig för sista gången
såg du att kärleken runnit ur mina ögon.
Och på samma sätt en nationalist sjunger nationalsången
hatar jag den här säsongen
när fåglar kvittrar och gräset gror
och man tror
att allt är precis så vackert som man önskat sig
att temperaturen ska stiga för var dag, men det gör den fanimej inte
och du tog på mig
som om du aldrig tagit på någon förut
men jag sökte bara efter ett vettigt avslut.
Och dina rörelser krossade mitt hjärta om igen
och jag som inte trodde på kärleken
hade nu lärt mig att den bara förtär
så jag viskade i ditt öra att jag tror jag älskar dig
men att om det här är priset man ska betala tänker jag aldrig mer bli kär.


falling away like a drug


jag rörde vid dina skulderblad
och kände hur dina släta hår reste sig upp
gåshud
mina fingrar följde dina musklers konturer
följde dina vackra spår
och som en rysning slog din puls genom luften
och rörde vid min hjärtrytm
matchning
våra händer flätades samman
och du smög dig närmare
din hud, dina vener, ditt hjärta
och när du andades mot min axel
var jag precis som hemma 
trygghet
och mina kinder blev rosiga
när dina ögon följde min ryggrad
när du omslöt varenda kota
när du gapade, rent förstummat
och jag ville aldrig få slut på känslan som du gav mig
att jag var din
dina mjuka läppar sökte sig till min hals
och jag trodde jag inte var närvarande
jag trodde jag var fast i en dröm
jag trodde jag skulle dö
när du tog emot mitt hjärta
utan att ge ifrån dig det, någon annan stans
rörelse

varför får du mig alltid att smälta?


ögongloberna fylls med saltig vätska, och min vy blir suddig



jag bara ler, trots att jag inte har någonting att le för
tvingar mungiporna att dras uppåt för att skapa en känsla
en känsla av något annat än övergivenhet
och jag dör
ja, jag dör sådär djupt inombords
och av ren falskhet
för det är det enda jag vet
så sliter jag i mina smilband, tvingar dem upp
för det falska är det som gör mig konkret
och jag dyker ner i min sveda av ont och tvång
för jag vill inte vara såhär i en evighet
jag vill lysa med min insida gång på gång
så jag dör
för
jag är alltför olik mig själv
ju fler steg jag tar
och jag vet att den jag visar mig som är inte är hållbar
men jag trycker ändå upp leendet, upp på topp
för att slippa yttre depression och tvärstopp
och med ilska och vrede, rent uppenbar
så håller jag fast vid det jag inte vill ha kvar
det goda, det glada, falskheten
och ger min hand till dumheten


//fan va längesen jag ville skriva


shattaap



med gråten i halsen och systoliskt tryck i hjärtat
tänker jag på alla gånger du smärtat
vi kommer ingenstans, tar oss inte fram
men det gör inget, för alla vet redan att kärleken är smärtsam
men som ett rosebud på en födelsedag ler du, så glad
värme, och jag letar upp ett rakblad
skriver lite, river lite, ristar lite, pyntar och gör det fint
för huden är som vackrast när den gått igenom saker, när allt är fint
och så tittar jag på dig, liksom stirrar och glor
som om jag aldrig sett något vackrare, som om du vore mer än en bror
och jag faller ner på knä, tänker att fan vad jobbigt ändå
att dina ögon är så jobbigt grå
att du är det absolut vackraste jag vet
och att jag litar mer på falskhet än på likgiltighet
och att jag är så jobbigt jävla förälskad i dig
att det handlar om något annat, inte om mig
för principen med handtag är att man ska ta någons hand
och principen mellan oss är att du ska välja mig, inte han!
och mina fingrar blöder, och mina ögon töms
och jag drömmer drömmar som aldrig annars dröms
men jag och likgiltigheten, den är ett, den och jag
och för varje gång du blickar mot mig blir jag mer och mer svag
och som ett betydelselöst ljud sveper jag fram över en småstadsidyll
och du gråter tårar gröna som klorofyll
våra axlar slås ihop, och våra tankar vävs samman
och jag vågar inte tänka på allt som rasat samman
men på en, två, tre sekunder är allt som förut
och dörren är där, jag måste gå ut
följer dina nyckelben med tungan, och allt är slut
fan, allt har blivit recis som förut


RUBRIK

heeeej shaa nu e hemma hos alex och snor hennes blogg... alex heter: Alexandra Mari Jerlstad BA SÅ ALLA VET!!!

du är (var) min armé





jag ville inte se, men jag såg dig så jävla tydligt
dina vackra höfter, din urgropna haka, rent obetydligt
jag vacklade mot dig för att få se alla år som har gått
som om jag inte riktigt förstått
hur länge jag faktiskt haft dig
du tittade bort, mot en annan planet
och odiskret
rynkades din panna som om du hade något du verkligen behövde säga
få ur dig
ta dig bort ifrån
och med varje pproton av hela din kropp
i takt med att ditt hjärta tickade runt blod i ditt blodomlopp
tog du sats och tittade på mig så fasansfullt modigt
och jag visste att allt detta skulle sluta blodigt

jag ville inte höra, men jag hörde dig så jävla lyhört
jag skrek, skrek efter känsla
men du blundade oberört
jag vacklade mot dig för att få höra din stämma
känna dina stämband vibrera, för att få känna mig hemma
och du rentav kastade känslor åt alla håll och kanter
och dina ögon glittrade som diamanter
men du ville inte lyssna
och dina armar svepte förbi alla luftpartiklar
likt kometer
och jag kände mig ensammare än alla ensamheter
och du stängde ditt hjärta, ville inte vara med
och alla mina tusen drömmar föll hastigt ner på knä

jag ville inte känna, men jag kände efter dig så jävla tafatt
och jag drömde om vår bröllopsnatt
men din kropp var här lika lite som din själ
och vår kärlek togs ihjäl
för varje sekund som gick
och med en blick som kunde mörda meddelade du att du avgick
ut ur mitt liv
ut ur mitt hjärta
och som en mardröm
fanns du där som en trasig söm
som man bara vill sy ihop, och börja älska igen
som vi gjorde en gång för länge sen

jag ville inte lukta, men jag luktade på dig som så jävla besatt
och med ett argt "godnatt"
stängde du dina ögon, där du låg precis bredvid
och precis som alltid
luktade du så gott att jag kände mig helt invalid
och trots att vi var ovänner så delade vi säng
som att ingen orkade ta sig en sväng till soffan
och sova där istället
eller så var det att ingen av oss egentligen ville bråka för tillfället

jag ville inte smaka, men jag smakade på dig så jävla hungrigt
utan att tänka på det började jag röra vid dig lite fumligt
som om jag aldrig rört dig förut
som om jag aldrig känt din hud mot min
som om du aldrig varit min
men jag vägrade ge upp, ja, jag vägrade kapitulera
så jag tog på dig och ville att det skulle fungera
och jag mötte dina sorgsna ögon och såg att du också längtat
och när vi båda hade flämtat
bort alla oroligheter och idiotiska bråk
började vi tala samma språk
vi rörde, vi kände, och vi älskade varann
och alla de där obehagliga känslorna försvann
och hedanefter ville jag aldrig lämna din sida, ville jag aldrig se dig gå
och för att få dig att förstå
tog jag dina smala fingrar och förde dem till min hals
och visade att min puls slog för dig som för ingen annan alls
och mina mungipor drogs omedvetet uppåt när jag såg dig le
och jag visste att du för alltid skulle vara min armé




ps. fråga inte varför det är en jävla ;P gubbe mitt i texten, för jag har ingen aning.. och den går typ inte bort heller. cp


ett tidsfördriv att dö för




verkligen inte min bild för jag skulle verkligen aldrig klippa sönder mina converse




när du känner sig sådär hejdlöst hopplös
omänskligt menlös
läskigt ledsen
utan anledning
eller med anledning men som du inte orkar gräva fram
för det gör lite ont
(mycket)
och du känner dig dum
för det passar inte in bland den varma
fast kalla
omgivningen
och du rör dig i omloppsbanor
tragiska system som aldrig förändras
och du färgas grå
men du vågar inte vara vågad
du vågar inte brista
för brista är vad du kommer göra om du vågar
brista, brista ut i gråt, gå sönder, undgå att fångas av händer du egentligen vill bli fångad av
för det finns inga händer som vill fånga dig
du fortsätter
.. tystnad

menar du hon fjortisen?




hon pratar om en kompis, någon som betyder något för henne
någon som hon brukar vara med och spendera mycket tid tillsammans med
hon förklarar, beskriver och formar
och han lyssnar
hon förklarar att det är flickan som satt i bilen en gång
samtidigt som han satt där
att de satt där tillsammans, alla tre
och liksom sa ingenting
och han sa
menar du hon fjortisen?
fjortisen
om du syftar på någon som inte kan bli mer djup
någon som innehåller så jävla mycket känslor, ord och tankar
som bara längtar ut
längtar efter någon som vill lyssna på dem
uthärda
och kanske hjälpa
är det den bilden du har av en fjortis, så visst
om du har förvrängda, förvridna, skeva ögon, så visst
då är det fjortisen i bilen vi syftar på
och fjortisen ler, skrattar och vill ut
för hon är allt annat
allt annat än en sån
och hon ler, skrattar och går ut

eftersom





jag stod där, typ som fastfrusen i en mark
och i vår park
duvet, stället där vi träffades för första gången
där vi hörde fågelsången
där stod jag helt barbent, men så jävla stark
för som vår monark
brukade säga och uttala sig om
lika vackert som vår fågelsång
så blir man starkare och starkare för varje gång
utan försprång
utan monark
för älskling, du är inte mer än knark
så släpp vår monark, sluta tänka på honom
så ska fåglarna få sjunga sin sång
om och om och om
igen


någonting vi förlorade

Man säger att kärlek inte växer på träd

Att det är något man skapar själv

Med sina händer
med sitt hjärta
att det frambringar en bittersöt smärta
som för min del är något värt att nämna

för det är såhär du fick mig att känna:

 

folk stirrade på mig gröna av avund
för mitt nyfynd
du

var det finaste jag och alla andra hade sett
var den enda som någonsin varit rätt

för mig

och för dig

jag andades varje dag

för det var du som gjorde mig svag
och det var du som var mina lungor, mitt hjärta och mitt blod
du svepte igenom mig i form av någon slags kärleksflod

 

och dina glada smilgropar sträckte sig enda upp till himlen

och jag var i sjunde himlen när du såg på mig

och jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna säga nej till dig

du och dina putande läppar

fake-blonderade hår

ditt sätt att gå

och du fick mig att stå

och helt hänsynslöst glo på dig och din vackra figur

för jag hade aldrig någonsin sett ett sådant perfekt djur

 

men som det gör ibland i kärlekens twistade dagar

kom stunder då jag grät som aldrig förr

stunder då jag stängde min dörr

reste en mur

och gömde mig

då jag önskade att jag inte kände dig

 

vi brukade bli sams

men av någon anledning kom den där sista gången

den där sista gången jag alltid kommer att minnas

dendär sista gången då jag slutade finnas

dendär sista gången då jag trodde jag skulle försvinna

för dig

i en evighet

och jag vet

att min tanke blev verklighet

 

för det var den avgörande gången

den som för alltid kommer hålla mig fången

då jag grät för dina tårar

för det var dem jag ville ha

och jag skröt om våra morgnar

för de var de bästa morgnar jag någonsin skulle ha


men resten av våra dagar blev vapenvilor

stridslösa

krigsförlåtna

men det fanns alltid en del av mig som ville bråka

för du var det jobbigaste jag träffat ibland

för du vägrade att sträcka ut din hand

att stötta mig och att finnas där

och det är ju här du ska vara

bara

och mina bara ben ska strykas mot dig

som dina läppar ska kyssa överallt på mig

 

men någonstans, typ inuti

så finns det något som tycker att det inte ska vara vi

någonting som smärtar, som tyder på avsky

för jag älskar dig men jag älskar dig inte på samma sätt förut

och förut var perfekt men det är inte så nu

 

och våra läppar kanske matchade en gång, men vadå?

bara för att det en gång var så

måste det vara det nu då?

jag hatar att säga det

men JAG SA JU DET!

du lovade att jag aldrig skulle bli besviken

men nu känner jag bara tvek

tvivlan

och sorg

så jag kysste dig en sista gång med omsorg

och såg ditt ansikte i slowmotion, typ som under vår första gång

och jag hörde fågelsång i träden när jag gick nedför vår grusade gång

bort, mot hösten

bort, från dig

och det var så jag lämnade dig


pinsamheter (puls/puss)


jag skrapar knäna i gatan
i gatan där gamla gubbar, unga flickor och medelålders tvekönade kvinnor/män (?) gått.
puls, puls
du vet ju hur mycket jag sjunker när jag ramlat,
hur mycket jag ljuger när jag blivit påkommen,
hur mycket jag stiger när du kollar på mig,
hur mycket jag skäms när jag vet att jag gjort fel,
hur mycket sanning jag talar när du frågar mig något läskigt och pinsamt.
puls, puls
jag skrapar armbågarna i sanden
i sanden där små pojkar, trevliga föräldrar och kissnödiga katter suttit.
puls, puls
jag vet hur mycket du sjunker när jag ramlat,
hur mycket du ljuger när du blivit påkommen,
hur mycket du stiger när jag kollar på dig,
hur mycket du skäms när jag vet att du gjort något fel,
hur lite sanning du talar när jag frågar dig något läskigt och pinsamt.
puls, puls
puss, puss
och ändå vågar du hålla mig kvar.
och ändå vågar jag hålla mig kvar.


(a world from perfection. and still i keep on holding on.)


mörkrets boy och en akilleshäl

Skuggorna smeker dina läppar
och jag deppar
i mitt obelysta sovrum
mörkret faller över dina breda axlar
och jag kastar
mig hänsynslöst på min säng
tar upp mobilen ur fickan och speglar mig i skärmen
och känner mig så jävla fåfäng
för den spegelbild som tittar tillbaka på mig
är lite snyggare än vanligt
lite snyggare än den förut varit


Trådsmala kvistar kittlar dig i nacken
och du kan slå dig i backen
på att det är dig jag är ute efter


Du säger att du inte fruktar någonting
förutom fruktan att du ska frukta
befrukta
en pessimistisk omvärld med dina värdelösa ord
och jag suktar
efter din mörka kropp
och jag vill lukta
på din hals
befrukta ditt hjärta med min kärlek till mörkret


Under sin munktröja
gömmer sig hud
som tillhör en gud
som tillhör mig
jag känner till vartenda ärr, varenda fläck
så var så god; var så fräck
hugg tag i min läpp
och släpp den aldrig


Strålkastare fångar din bedjande blick
och med en nick
tackar du ja till allt jag kan erbjuda dig
och jag vet att det inte kommer vara som förut
för akut
rusar jag tillbaka till ditt liv
raka vägen in i din famn
och du som hade glömt mitt namn
skrattar sarkastiskt åt ett skämt som inte alls är kul
men nu är jag vid din sida
och då är fan allt kul


Jag har kastat mig in i ditt liv, igen
och återfått en bekantskap
en vän
som för länge sen
var en pojke utan gränser
som jag tillsammans med fastnat i kärlekens djup
men nu är vi värda en sup
visst?


Mina arma armar sträcker sig efter dig
och jag vill nå, men det här med kärlek
är svårare än det ser ut
och du ser hemsk ut,
lilla vän
fan vad det var längesen
jag fick se hur du verkligen ser ut
jag har inte ens vågat tänka på dig
för ditt ansikte har varit tabu
för du
fick mig att gå itu
du bröt mig
förstörde
försvann
du var ju min man
och det är du nu igen
precis som för längesen


Jag är inte ledsen längre
för jag vet att du finns här
du håller hårt i min hand
och du har hoppat av ditt hårdrocksband
och jag vet att du vill hålla hårt i mig, länge
för jag kan se på dig
att ljuset som finns där inne
vill komma ut
hälsa mig salut
och aldrig ta farväl
och det vi står på
är inte mer än en akilleshäl
men det är så jävla värt att stå kvar
för jag vet vad jag har
du är ingen periodare
du är modigare än mörkret
och ljusare än ljuset
så följ med mig in i huset
så ska vi stå tillsammans på samma häl
och slå ihjäl allt som inte vill ha oss
slåss för allt vi vill ha
men allt jag vill ha står redan framför mig
det jag vill ha är dig
du, du & du
så släpp mig inte nu
för en akilleshäl är bättre än ingenting
och vi kommer klara det
så släpp mig inte nu
för allt jag behöver
är du


som en barndomsvän eller som en älskare

Smek mig, smek världen
med dina ord, handlingar och händer
cirklarna på min tröja blir ränder
och du suddar ut mina linjer med dina händer

Du har ärr på dina axlar, i ditt hjärta
och du bryr dig inte ens om smärta eller tarantellor
för det handlar om att inte lägga fällor för sig själv
du lägger fällor för mig och jag faller som en tjej


Och för att citera min vän
så handlar det inte om hur länge man står upp
utan hur många gånger man ställer sig upp efter att man fallit
faller du så faller jag
eller så står jag kvar


Du har ett farligt ansikte och en illegal smak
smaken är som baken och baken behöver ju inte vara så nice
det är som när vi var i kissochbajsåldern
är
och kära är vi också
fast kanske inte i varann


Och när du försvann, försvann smaken och dendär (kanske) niciga baken
din svans släpade i marken
och jag undrade


Varför och vart du tagit vägen
vilken väg du tagit och varför du tagit den
varför du inte stannat kvar här, som en barndomsvän för länge sen
eller som en älskare


Dina tårar skrapade som knän mot en asfalt
och vi strödde salt i ett öppet sår
dina tårar var värda mer än socker
mer än värda
men dina tårar, var de önskvärda?


Du stängde in dig i en bubbla en gång, två gånger, flera, mera
och jag lyssnade på din existens fler gånger än flera
och din hjärtrytm slog i takt med min musik
min Joakim
och du bara stod där, fastklistrad med lim
i hörnet av en gata, en ragata
kollade på dig och undrade vad du gjorde
och jag undrade vilken väg du togde


Salivet droppade från din tunga
och jag ville inte att cykeln skulle punktera din lunga
men den rörde, totalförstörde
och gjorde det snurrigt för dina organ
och sedan slapp du följa någon kursplan
för skolan behövde dig inte längre när du blev invalid


Fast det blev du inte ens
men känslan känns fortfarande värre än mens
för det var så de såg på dig


Och jag såg på dig
snett, rakt, från alla håll och perspektiv
och jag såg inget annat än ett passivt sexliv
men jag tyckte du var bra ändå
mycket bättre än ifk


Men när du kunde gå igen så gick du din väg
genom törnen, majsplantor och säd
och jag undrade


Varför och vart du tagit vägen
vilken väg du tagit och varför du tagit den
varför du inte stannat kvar här, som en barndomsvän för länge sen
eller som en älskare


Jag tog mig igenom nationella prov, depression och jävelskap
alldeles själv
och du stod på andra sidan jorden som en tjuv och studerade mig
du tog patent på mina rörelser och min röst
du som inte ens sett mina bröst
och jag stannade ensam kvar här i stadens vimmel
utan dig och utan blå himmel


för på västkusten kan det inget annat än regna
regna tårar från guds ögon, och kanske dina
och dina tårar är värda mer än salt, min barndomsvän
de är mer än värda
men de är inte önskvärda


Spar på tårarna och ta med dig molnen på din vandring
för jag behöver ingen mer brottsling
inga fler farliga ansikten
och inga fler illegala smaker
för smaken är som baken och din bak är inte nice
så ta molnen under armarna och dra åt Edelweiss
jag saknar dig en gnutta, en minut, en hundradels miljontedels sekund om dagen
men när du går kommer jag ändå inte få ont i magen
för nu är mensen över
och det är även dagarna med dig som jag nu förstått att jag inte behöver


pissig dikt, jag vet.
men bara lev med det, jag orkar inteee.


Tidigare inlägg
RSS 2.0