*

jag tror fan att i stort sett alla mina problem kom med i denna lilla finurliga dikt som jag skrev nyss!
behövde bara få ur mig mina problems som inte alls är stora på något sätt, men som ändå behöver klämmas ur, uppbenbarligen. 
 
 
 
 

Jag har dödsångest över vad jag ska bli när jag blir stor
gammal
äldre än nu
och att inte gå i skolan är fullkomligt tabu
och jag vill resa jorden runt men har pengakris
och har vackra föräldrar men ser ut som en gris
när man är ungdom är ingenting lätt
allt är kaos och fel och saker och ting går av någon anledning aldrig rätt
och min längdkurva som brukade vara normal har börjat svikta
och jag har förlorat förmågan att kunna dikta
som om allt innehåll bara blåst iväg och det enda jag gör är att

 

Åldras
att bli gammal, sluta vara ung
och jag får åldersnoja trots att jag bara är ett barn
eller kanske snarare en vuxen som är ung
tiden går
samtidigt som jag inte förstår vad det är jag står och väntar på
fast man behöver ju vara ung för att verkligen lyckas
men ändå
vill bli läkare eller något, men måste gör allt själv
för när det kommer till kritan går ju ingen helt att lita på
ska man någonstans, så får man åka själv
och så är det, tragiskt nog
och den som sa att ”den ensammes väg är en omväg att vandra” förstod nog aldrig min situation
trots att det låter klokt och smart
fan, man blir ju helt yr
och jag är ledsen när jag är glad och min mamma har en konstig frisyr
som jag lyckats ärva, såklart
och jag är så jävla trött på att höra att ”vinden vänder nog snart”
för det är bara ett dumt och fult uttryck som ingen vill förstöra
och här står jag och där står du
med två kontinenters avstånd från varann, fast ändå bara typ en kilometer
och tiden går
och det enda jag gör är att

 

Skriva förfärliga dikter som inte når in till någon alls
att skrika halsen av mig till kent
att låtsas som att ingenting har hänt
när jag i sanningens ord faktiskt tatuerat mig
igen
men jag vill ju inte döda spänningen som antagligen kommer uppstå när mina föräldrar luskat ut detta fenomen
pappa lär väl sätta den vidriga nyårsoxfilén i halsen och aldrig återuppstå
vilket såklart inte är så bra
men föräldrar som inte kan acceptera sina barn är väl ingenting att ha?

 

Men egentligen är väl mina problem bara småpotatis bland typ.. bakpotatisar
men ändå gör dom så fruktansvärt ont
svider och har sig
får mig att känna mig tung
och på tal om tunghet så är ju även såklart vikten ett problem för en ung vuxen som jag
alla omkring mig har anorexia men det är inget jag har
än
och som jag verkligen inte planerar att skaffa i detta liv
men alla ser ut som tändstickor och jag är fysiskt inaktiv
vilket jag även varit i minst ett halvår nu, vilket har sin rot i mina pengaproblem
för när man inte är student så kostar ett gymkort fyra tusen spänn
och jag har fått EKSEM
i min hårbotten och på mitt ögonlock och min kind
för min hud tål inte kyla och en väldigt liten del av människopopulationen är blind
och min torra hud är ingen vacker syn
och det gör ju inte livet enklare att ha problem med hyn
men tiden går så fort så det hinner väl ändå ingen notera
för jag jobbar så mycket så jag lär ju inom kort krevera
gå in i en vägg
eller tappa mitt hår
eller något annat stressrelaterat besvär
men livet är faktiskt ganska jobbigt när allt faller isär
eller t.ex. när man jobbar som servitris men är vänsterhänt och inte kan servera
eller när man äntligen har tagit körkort men är värdelös på att parkera
eller när ens tid rent utav rinner iväg..

 

Och jag står där, på condeco och serverar kaffe, kakor och krubb
kommer inte in på en tjugoårsklubb för att jag ser ut som fem
hittar inte vägen hem

när jag är full
står varje morgon och klämmer på mitt hull och tänker
”imorgon ska jag ut och springa” eller ”från och med imorgon ska jag äta bara lite mat”
och så kommer imorgon och så inser man att det bara var prat
och varje natt drömmer man om sitt jobb så våldsamt att man inte får en riktig blund
och inte en stund, någon gång på dygnet, känner man sig utvilad och glad
utan varje dag är en lång, tragisk arbetsdag full av gäspningar och utan tid
och varje vecka, varje månad, varje år blir en evig strid
för att hinna träffa vänner eller för att finna nån slags frid
och samtidigt går man omkring och oroar sig för att man är gravid
eller för att man har någon obehaglig åkomma som typ klamydia eller hiv
vad är det här för jävla liv?
välkommen till en dag i en relativt vanlig ungdoms liv

 

.. eller vem försöker jag lura, i vilken värld är jag normal?
jag är knäpp som fan, och utan kapital
men vad spelar det för roll när rättvisan på jorden är minimal
och jag sitter här och klagar aset av mig
för att min säng är för sval när jag ska gå och lägga mig
men jag tror ändå att alla klagomål är viktiga att få ur sin kropp
och tjollahopp
där får jag nog börja tänka på att runda av
för (TRO DET ELLER EJ! men) jag kan anses som något för energisk och pratglad
och pratar med en oktav för högt när jag är exalterad och pepp
så finns det andra som hänger läpp när jag babblar på
så..
hejdå! FOR NOW MOHAHAAAAAAAAAAHHAHA


those christmas lights

HEJ världen, inte skrivit på fan en evighet, trots att jag haft så jävla mycket på hjärtat. men idag, den 24 december, julaftons kväll, DÅ väljer jag att skriva. hahah vad är det för fel på mig? mycket :pP
 
hur som helst, julafton 1 (igår, 23 deciembre) spenderades med mamma och tb sofia alex o felix. det var faktiskt kul, med julklappsspel och skit, men ja. jag vetinte, ändå inte som förra året. idag, julafton 2,, 24 deciembre, spenderades hos farmor - alltså, no offence men inte min favoritperson i världen. hon är jättesnäll och så vidare, men träffar inte henne allt för ofta och skulle hellre vara hos mormor och morfar bara av någon anledning. vet inte varför. dom bor i stuga, karlskrona, julia, allt sånt. det är bara bättre på något sätt. men inget slår julafton 2012 dock, men varför tänker jag inte berätta.
.. he
 
det värsta med dessa två dagarna var ju inte alls faktumet att jag fick sprillans asgrymma bindningar till min snowboard (nitro eris, kvinnobindningar heheiha) eller att jag faktiskt fått en slant från olika håll och boken "the fault in our stars" vilken JOAKIM BERG rekommenderade på twitter och det var den enda anledningen till varför den blev önskad - nej, inget av detta var dåligt. inte ens nära dåligt, snarare helt fantastiskt. det enda som var lite mindre bra var väl att jag, inte ens på JULAFTON, varken julafton ett eller julafton två, fann modet att berätta om att jag tatuerat mig. tanken slog mig liksom inte ens - eller jo, tanken, och självklart även på något sätt viljan, men inte liksom.. vad fan ska jag säga? asså, det föll mig inte in. fann inte en enda sekund av dessa dagar då jag kunde göra det. satt i soffan i tshirt och kollade på en tomtefilm igår (fred claus hahah) enda till sent på natten typ, och så trodde jag att mamma gick förbi, så blev så jävla rädd att jag gömde mig under filten och fick panik för jag trodde hon såg min tatuering. men det var inte ens hon, det var felix. o han trodde jag blivit utvecklingsstörd eller något.
 
poängen är väl att jag inte känner mig accepterad, och därför bara inte VÅGAR berätta. vill inte. kan inte. vill inte "bli avslöjad"? låter helt sjukt och töntigt men ni förstår nog inte. 
 
längtar inte tills dagen det händer. eller ja, kanske lite, för dessa dagar har jag gått runt i långärmat ständigt. haft skjorta idag och tjocktröja igår, haha. vill bara inte visa den, kanske för att kontrasten mellan min stolthet och deras besvikenhet är så oändligt stor. fan, jag blir så jävla besviken själv av att inte ens VÅGA. inte ens våga vara på jobbet i tshirt i rädsla om att de ska komma förbi och råka se den. haha kan ni förstå? så jävla idiotiskt och dumt. men så är det.
 
MEN jag älskar mina föräldrar, trots att jag aldrig sagt det till dom, och jag antar att dom älskar mig, för det gör ju föräldrar. och mina julaftonar har varit bra såklart, jag är jätteglad för allt jag fått osv. jag saknar bara någonting, något litet, som jag inte kan riktigt sätta ordet på vad det är.
 
ps, har fått eksem på ögonlocket och kinden. fattar nada.
aja, HEJDÅ, kommer skriva mer i nästa inlägg om en sek
GOD JUL HO HO! (min pappa var tomte idag och pratade finlandssvenska, så jävla störd haha)
 
coldplay - christmas lights

det finns inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

det här skrev jag den 15 november 2013 kl 01:33, direkt taget från mina anteckningar:
 
"du vill bara ha någon som går bredvid dig.
nej, det vill jag inte. 
hade det handlat om vem som helst så visst. men det spelar faktiskt roll.
jag vill gå bredvid dig.
gått på samma gatstenar
gå på samma människa. var är du? jag saknar dig så jävla mycket.
 
 
helt ärligt fattar jag inte jättemycket. eller jo, antagligen. grammatiken/upplägget låter ju förjävligt ibland, typ det där med gatstenar o gå på människa. hahahah. men jag antar att jag bär på en saknad, en saknad som inte ens kan vara laglig. så jävla ont gör den. och när jag är full (vilket jag åtminstone troligen var här) blir den så jävla stark att det är inte ens nådigt.
 
pallar inte hur konstig men så klar man kan vara ibland. orkar inte mer..
 
 
 
kent - det finns inga ord

om inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?

HEJ VÄRLDEN
 
vad har hänt under denna typ veckan jag inte skrivit ett skit på? svar: IGÅR TATUERADE JAG MIG
OCH DET GJORDE SÅ JÄVLA ONT
OCH MIN ARM ÄR SÅ JÄVLA SVULLEN JUST NU ATT DEN SER FAN ÖVERKÖRD UT
HAHAHA
 
bilder på plasten som var jävligt blodig och äcklig:
 
så såg min arm ut med plast på då alltså. notera att det är en text o regnbåge jag tatuerat in, inte min gamla drömfångare! 
 
såhär såg tatueringen ut med plast på! :
 
och såhär ser den ut idag (och min svullna arm är fan dubbelt så stor som igår):
 
VISST BLEV DET VÄL FINT ÄNDÅ?
 
måste dock klargöra en sak som jag inte förstår med vissa människor: att tatuera sig gör ont. det gör fruktansvärt ont, speciellt när tatueringen ska färgläggas/skuggas. konturerna känns också, men färgen är fan värst. dom som påstår att det "domnar bort" efter ett tag, eller att det inte gör ont, dom människorna ljuger. eller har något fel på sin smärttröskel. för jag kan lova att denna tatuering gjorde fan jävligt ont. hahah jag frågade tatueraren (patrik på unikum) vad hans värsta kunder är, och han sa "de som svimmar eller börjar gråta". jag garvade åt det han sa, men upptäckte i mitten av utförandet av min regnbåge att jag själv nästan började lipa för att det gjorde så ont. hahahah efter jag var klar sen så svimmade jag nästan, så sa "MÅSTE PÅ DASS" och gick in o satte mig på toastolen och var jävligt yr. 
men jag antar att det är väldigt olika från person till person, men ont gör det. troligtvis mer eller mindre på olika ställen av kroppen, denna gjorde till min förvåning mer ont än min förra. alltså gör det mer ont på utsida arm än vad det gör på handleden/undersida av armen. hahah vem visste.. gick verkligen in till tatueringsstudion, nervös som fan, men med ganska självsäker attityd och trodde definitivt att detta skulle kännas mindre. men nej, det gjorde det verkligen inte. 
 
ohwell. har en liten skorpa på g tror jag på den röda färgen, får verkligen hoppas att det är vad det är och inget annat. har ju lite småproblem med guldallergi osv, får hoppas att jag inte är allergisk mot det röda. HEHE
 
hejdååååååååååååååååååååååå
 
den svenska björnstammen - mörkt kallt ljus

i hope this song will guide you home



hej världen 
haha
har varit ledig idag, sov 14 timmar mer eller mindre. så sjukt. jobbar 6 dagar i rad och varit typ utmattad men ändå haft någon slags sista energi tror jag, som jag använt. men igår slocknade jag vid 22 och sov till efter 12 idag. skönt som fan. 

har haft en jävligt jobbig period när det gäller sömn faktiskt. svårt att förklara men har liksom inte kunnat sova riktigt, har på något vis inte kunnat komma till ro utan har slutat jobba vid 00.00, kommit hem, varit trött men ändå uppe i varv, försökt sova, men inte lyckats. varit vaken länge, men ändå lyckats sova lite halvt vill jag tro. inte sov-sova dock, utan jag har sovit väldigt väldigt lätt, har vaknat många gånger av att ha vaknat ur dåliga drömmar, sådär ryckigt så jag bara slungats ur drömmen och satt mig upp och typ skrikit. har drömt väldigt "häftigt" (inte coolt då alltså..) /intensivt och liksom varit halvt vaken under hela nätterna och liksom kommit på mig själv med att seriöst sitta på sängkanten och vara påväg ur sängen för att gå och typ servera en gäst men att jag tänkte att "va, varför har jag inga byxor på mig, såhär kan jag ju inte se ut",  och alltså typ verkligen trott att alla gäster var hemma hos mig o ba va varför är dom här men aja får väl gå o klä på mig då, men mitt i allt kommit på att .. det är ju tyst här inne? min pappa är här endast och ingen annan så varför ska jag gå upp för att servera någon? 

snacka om att ta med sig jobbet hem. orkar inte, är liksom glad att komma hem men så är skiten med mig hem. gött..... 

känns som att det är något som gnager i mig. känner mig inte riktigt hel på något vis. försöker skriva saker i mina anteckningar men är rädd att förlora det, har på något vis blivit sådär stel, sedan alla anteckningar försvann. fan också. min bästa dikt försvann som jag någonsin skrivit. och mina känslor försvann typ med den. 

palla. 
måste sova nu, jobb imorgon.. 
godnatt! 


the postal service - such great hights

RSS 2.0