i hope this song will guide you home



hej världen 
haha
har varit ledig idag, sov 14 timmar mer eller mindre. så sjukt. jobbar 6 dagar i rad och varit typ utmattad men ändå haft någon slags sista energi tror jag, som jag använt. men igår slocknade jag vid 22 och sov till efter 12 idag. skönt som fan. 

har haft en jävligt jobbig period när det gäller sömn faktiskt. svårt att förklara men har liksom inte kunnat sova riktigt, har på något vis inte kunnat komma till ro utan har slutat jobba vid 00.00, kommit hem, varit trött men ändå uppe i varv, försökt sova, men inte lyckats. varit vaken länge, men ändå lyckats sova lite halvt vill jag tro. inte sov-sova dock, utan jag har sovit väldigt väldigt lätt, har vaknat många gånger av att ha vaknat ur dåliga drömmar, sådär ryckigt så jag bara slungats ur drömmen och satt mig upp och typ skrikit. har drömt väldigt "häftigt" (inte coolt då alltså..) /intensivt och liksom varit halvt vaken under hela nätterna och liksom kommit på mig själv med att seriöst sitta på sängkanten och vara påväg ur sängen för att gå och typ servera en gäst men att jag tänkte att "va, varför har jag inga byxor på mig, såhär kan jag ju inte se ut",  och alltså typ verkligen trott att alla gäster var hemma hos mig o ba va varför är dom här men aja får väl gå o klä på mig då, men mitt i allt kommit på att .. det är ju tyst här inne? min pappa är här endast och ingen annan så varför ska jag gå upp för att servera någon? 

snacka om att ta med sig jobbet hem. orkar inte, är liksom glad att komma hem men så är skiten med mig hem. gött..... 

känns som att det är något som gnager i mig. känner mig inte riktigt hel på något vis. försöker skriva saker i mina anteckningar men är rädd att förlora det, har på något vis blivit sådär stel, sedan alla anteckningar försvann. fan också. min bästa dikt försvann som jag någonsin skrivit. och mina känslor försvann typ med den. 

palla. 
måste sova nu, jobb imorgon.. 
godnatt! 


the postal service - such great hights

happiness; it hurt like a bullet in the mind

 
skratta när man inte får:
 
en seriöst viktig fråga/sak att prata om:
glädje. vid fel tillfälle. vid-fel-tillfälle-glädje. finns det? eheh JA det vill jag lova.
 
okej. detta har hänt vid fler tillfällen då, men kommer bara på ett (dock ett gott) exempel på denna förödiska glädje. eller nej, verkligen inte glädje, men LEENDE/SKRATT vid fel tillfälle.  
 
okå. för några dagar sen var jag hemma och blabla och så pratar jag med min pappa. helt plötsligt kommer jag o min farsa in på ämnet barndomskompisar. vi börjar prata om en speciell kompis, och jag nämner att hennes pappa är död. vilket jag på något vis ändå trodde att min pappa var medveten om. dom var typ ganska bra vänner när vi var små, eftersom vi bodde på samma gård och dom sågs ofta, pratade i telefon angående typ "är det ok om alex sover hos er :p" eller "rubina får gärna äta här, är det ok för er" och blablabla. ni fattar. 
 
iallafall!, den här mannen är alltså inte vid liv längre. pappa hamnade typ i chocktillstånd då han inte visste detta, och säger "hur gick det till?" jag förklarar att han hade cancer och inte mådde speciellt bra psykiskt, och en dag hittade min kompis honom hängades med ett rep runt halsen i en garderob (det är iallafall versionen jag har hört, om det är annorlunda så rätta mig).. detta var inte hans första självmordsförsök, men det första som lyckades. min pappa blir helt förtvivlad och ba MEN HERREGUD DETTA ÄR DET VÄRSTA JAG HÖRT, ÄR DET SANT? och jag, till min största jävla tänkbara förvåning, börjar LE. HUR FAN ÄR DET ENS MÖJLIGT ATT LE I EN SÅDAN SITUATION? ingenting var roligt i det jag berättade, utan snarare så jävla hemskt och ledsamt det bara kan bli. men mina signaler i hjärnan (och detta har alltså hänt MÅNGA gånger förut i fel tillfälle) säger att jag ska le, vilket jag gör. så min farsa kan inte ta mig på allvar, men förstår ju att jag inte kan skämta om något sådant. jag börjar nästan skratta. trots att det gör ont i mig att berätta det. trots att det är något utav det värsta jag kan tänka mig kan hända någon eller några. jag förstår fan inte. 
 
till min fråga: är det bara jag som har sånna här fruktansvärda reaktioner? jag vet ju att skratt och gråt ligger nära till hands; man skrattar när man är glad, gråter när man är ledsen, och gråter även ibland när man är väldigt glad. men inte fan SKRATTAR man när man är ledsen?! speciellt inte i en sådan sjuk situation, i ett sådant samtalsämne? då är man väl fan inte frisk känner jag? cornelia, min enda läsare, säg vad du tycker om detta tack!!
 
farväl för nu!
 
 
florence + the machine - dog days are over

RSS 2.0