Jag vet inte ens vad kärlek är

Hörde du våren kvittra i träden?
Som tidigare om åren, fast nu en månad för tidigt.
Du går där, dag efter dag,
medan tjälen blir mjuk och hjärtat blir varmt
och du tänker med en känsla av obehag
att tiden sprungit ifrån dig.
Tiden du var med någon annan än dig själv.
Och du hör dig själv viska, att det inte är sånhär du vill vara
men bara
för att våren redan kommit
så får det ändå vara såhär.


Du sa att jag tär på din själ och tar upp din tid
Och som en flashback minns du dagen du lovade mig att jag inte skulle behöva vila i frid
ensam.
Ensam, utan någon, utan en hjärtevän
det var så du sa, men jag hade på känn
att kärleken inte var till för dig, min vän.
Som en rökhosta kliar den dig i halsen och stökar till det som förut var städat.
Men jag, jag vet inte ens vad kärlek är
och jag vet inte vad det är för fel på mig
för alla vet väl vad en kärlek är, hur en kärlek känns?
Men jag vet bara att den bränns.
Och mina mörkblå ögon gråter ut alla tårmolekyler en kropp kan innehålla
medan du fortsätter kolla framåt
och gå i den tidiga vårsolen


Och du sa, att tiden gick för fort, min vän
och jag är inte redo för kärleken
och jag grät när du log, för det var då jag förstod.
Jag hade fått nog av sol på vintern, snö på sommaren
men
likt hasch
var du en del av mig och mitt förflutna
och du lovade
sa att våren kom i samband med månaden mars
och vi gick hand i hand mot kärlekens låga
så får man fråga
varför vi aldrig gick i land ihop?


Som en tår i en sjö
ville jag dö
när jag tänkte på dina slanka armar runt mig
men i takt med våren
i takt med livet
förstår jag mer och mer att du inte var till för mig
att varenda såndär kärleksgrej inte funkar för mig,
trots det där löftet du gav.
Som två tårar i ett hav
letar vi efter varandras kroppar
armar
händer
och istället blev vi en dag fiender.


Jag skulle ge mycket för att se dina ögon glittra emot mig igen, som de brukade göra när jag hade på mig den där klänningen
och fåglarna skrattade och skrek i träden
medan jag tappade bort mig i världen
i dina ögon
i mina tankar
för du var allt för mig
men som ett tåg skenade du iväg
och lämnade mig här bland vårsol, kvitter och blåbär
men jag lämnas inte i misär
med hämndbegär
eller olyckligt kär.
Jag är bara ensam, som du svor att jag aldrig skulle behöva vara
men ett löfte är en råvara
och här står jag, och till råga på allt: impopulär.
Du tog min tid ifrån mig, och därför även mina vänner
och mina två hjärthalvor är slitna isär.
Du lovade att jag aldrig skulle behöva vara med om det här.

När du tittade på mig för sista gången
såg du att kärleken runnit ur mina ögon.
Och på samma sätt en nationalist sjunger nationalsången
hatar jag den här säsongen
när fåglar kvittrar och gräset gror
och man tror
att allt är precis så vackert som man önskat sig
att temperaturen ska stiga för var dag, men det gör den fanimej inte
och du tog på mig
som om du aldrig tagit på någon förut
men jag sökte bara efter ett vettigt avslut.
Och dina rörelser krossade mitt hjärta om igen
och jag som inte trodde på kärleken
hade nu lärt mig att den bara förtär
så jag viskade i ditt öra att jag tror jag älskar dig
men att om det här är priset man ska betala tänker jag aldrig mer bli kär.


RSS 2.0