alexisonfire

idag är det elva dagar kvar tills jag är arton och jag ba weheeeeu! fan vad tragiskt det kommer vara när jag vänjer mig vid att kunna köpa folköl och tobak i affärer eller vid att gå ut på krogen. jag som taggat så jag dött, och snart är allt en vardag för mig. haha åh, det är nästan tragiskt att växa upp. jag vill inte bli gammal med ansvar och föräldrar som förväntar sig att man ska hjälpa till hemma mycket mer och bli hemmafru med körkort och bra diskningsförmåga eller matlagningskapacitet utöver det vanliga. jag orkar inte


meeen, grattis till mig i förskott så ser vi om det är som jag hoppas på att det kommer vara.
pöuss

inviger mina nya skönheter med att lyssna på atomic kitten. vad är mitt problem hahhaaha, åh herregud. måste erkänna att dom är lite bra ibland. YOU CAN MAKE ME WHOOOLE AGAAIIN nanana

Jag lyssnar alltid på dig när du gråter
som om du är ledsen för att jag är det enda du kan få
och du lyssnar på mig när jag gråter
för jag vet att du känner så
men jag ler ändå mot dig, något falskt och med smärta
men nu är innersta platsen av sängen tom, där brukar ju du ligga
tro mig när jag säger att det skär i mitt hjärta

jag hatar verkligen detta
och jag älskar dig.

ni vet, den där känslan man har i kroppen, när man är nykär och allt känns så där jävla underbart att man bara vill flyga iväg och lämna marken och aldrig bli stoppad, trots att man vet att man inte har vingar och att det aldrig skulle kunna ske? ni vet, den där känslan av att man liksom accepterar det mesta, just för att man är så himla kär och allt är så nytt, så det gör ingenting om ens partner ställer in en dejt eller skiter i att svara på viktiga sms, och det gör inget om han/hon pratar med andra som är jääättemegasnygga, för allt känns så himla nytt och bra så ingenting skulle kunna förstöra vad ni har. som om att det skulle krävas en meteoritattack från rymden för att kunna skilja er åt, bara för att ni är så bra tillsammans.

jag vet inte vad som har hänt. antingen har en meteorit slagit ner, eller så har saker och ting bara förändras väldigt, väldigt mycket. negativitet forsar över mig som ett vattenfall och jag går runt som en negativt laddad elektron, och jag förstår inte ens vad som händer. jag får ingen förklaring till någonting, utan vet bara att något är väldigt, väldigt fel. det är som om att jag har blivit instängd i mitt rum för att jag gjort någonting dumt, sådär som man ser på barnfilmer när pappan säger "gå upp på ditt rum!" när barnet varit olydigt. den enda skillnaden är att jag inte vet vad jag gjort fel, men ändå sitter där med en dumstrut på huvudet, inlåst i mitt rum och vet inte vad jag ska göra för att få komma ut igen.

varför är det såhär?

Hörde du våren kvittra i träden?
Som tidigare om åren, fast nu en månad för tidigt.
Du går där, dag efter dag,
medan tjälen blir mjuk och hjärtat blir varmt
och du tänker med en känsla av obehag
att tiden sprungit ifrån dig.
Tiden du var med någon annan än dig själv.
Och du hör dig själv viska, att det inte är sånhär du vill vara
men bara
för att våren redan kommit
så får det ändå vara såhär.

Du sa att jag tär på din själ och tar upp din tid
Och som en flashback minns du dagen du lovade mig att jag inte skulle behöva vila i frid
ensam.
Ensam, utan någon, utan en hjärtevän
det var så du sa, men jag hade på känn
att kärleken inte var till för dig, min vän.
Som en rökhosta kliar den dig i halsen och stökar till det som förut var städat.
Men jag, jag vet inte ens vad kärlek är
och jag vet inte vad det är för fel på mig
för alla vet väl vad en kärlek är, hur en kärlek känns?
Men jag vet bara att den bränns.
Och mina mörkblå ögon gråter ut alla tårmolekyler en kropp kan innehålla
medan du fortsätter kolla framåt
och gå i den tidiga vårsolen

Och du sa, att tiden gick för fort, min vän
och jag är inte redo för kärleken
och jag grät när du log, för det var då jag förstod.
Jag hade fått nog av sol på vintern, snö på sommaren
men
likt hasch
var du en del av mig och mitt förflutna
och du lovade
sa att våren kom i samband med månaden mars
och vi gick hand i hand mot kärlekens låga
så får man fråga
varför vi aldrig gick i land ihop?

Som en tår i en sjö
ville jag dö
när jag tänkte på dina slanka armar runt mig
men i takt med våren
i takt med livet
förstår jag mer och mer att du inte var till för mig
att varenda såndär kärleksgrej inte funkar för mig,
trots det där löftet du gav.
Som två tårar i ett hav
letar vi efter varandras kroppar
armar
händer
och istället blev vi en dag fiender.

Jag skulle ge mycket för att se dina ögon glittra emot mig igen, som de brukade göra när jag hade på mig den där klänningen
och fåglarna skrattade och skrek i träden
medan jag tappade bort mig i världen
i dina ögon
i mina tankar
för du var allt för mig
men som ett tåg skenade du iväg
och lämnade mig här bland vårsol, kvitter och blåbär
men jag lämnas inte i misär
med hämndbegär
eller olyckligt kär.
Jag är bara ensam, som du svor att jag aldrig skulle behöva vara
men ett löfte är en råvara
och här står jag, och till råga på allt: impopulär.
Du tog min tid ifrån mig, och därför även mina vänner
och mina två hjärthalvor är slitna isär.
Du lovade att jag aldrig skulle behöva vara med om det här.

När du tittade på mig för sista gången
såg du att kärleken runnit ur mina ögon.
Och på samma sätt en nationalist sjunger nationalsången
hatar jag den här säsongen
när fåglar kvittrar och gräset gror
och man tror
att allt är precis så vackert som man önskat sig
att temperaturen ska stiga för var dag, men det gör den fanimej inte
och du tog på mig
som om du aldrig tagit på någon förut
men jag sökte bara efter ett vettigt avslut.
Och dina rörelser krossade mitt hjärta om igen
och jag som inte trodde på kärleken
hade nu lärt mig att den bara förtär
så jag viskade i ditt öra att jag tror jag älskar dig
men att om det här är priset man ska betala tänker jag aldrig mer bli kär.

nyårsresan till tignes/val d'isére i frankrike var T O P P E N. finns inget annat ord för det. bilderna talar för sig, inte en lugn stund på hela veckan, inte ens i bussen hem. hihi
hejdååååååååååå mitt liv är vackert

radiohead - creep
sån jävla gamling va, men så jävla go

då..


och nu!

alltså jag förstår vad du menar när jag säger att jag inte är likadan som jag var för ett år sen. jag ser också skillnaden, jag fattar, jag inser. men jag vill inte vara den jag var för ett år sedan, jag vill vara den jag är nu. fattar att det kan vara skrämmande eller jobbigt att se hur folk ändras, speciellt när man inte tycker om förändringen eller när man inte förstår den. varför blev det såhär? varför ändrades hon? jag föredrar henne i kort blont hår, varför gör hon såhär med sig själv? långt, mörkbrunt passar inte henne. hon ser annorlund ut, på ett dåligt sätt.

men sanningen är att jag inte är den där tjejen i blont hår. har aldrig haft naturligt blont hår, fick en fruktansvärd mörkbrun/svart utväxt som jag kämpade som fan med att få bort, osv.. jag kanske tyckte om att vara blond, kanske också föredrar mitt utseende som blondin. men samtidigt föredrar jag ännu mer att vara naturlig. naturlig, mig själv genom hela kroppen. vill inte vara någon annan, bara för att jag vet att du vill ha mig annorlunda. du ser gamla bilder, och rent av ber mig att bli sådan igen. men hur svårt kan det vara att acceptera att folk ändras egentligen? och ett utseende måste inte spegla en insida; jag är densamma på insidan som jag alltid har varit.. jag lovar :(

klart det gnager i mig också när jag får höra att jag gått mot det sämre hållet. att du saknar mina gamla yttre egenskaper. men insidan är trots allt det som spelar någon roll, jag hade kunnat se ut som jag gjorde förut och vara heeelt dum i huvet, heeelt pantad. då hade inte mitt utseende spelat någon roll, för ingenting kan väga upp en idiots insida. nävär. alltså, nu säger jag inte att jag var otroligt vacker förut, för det var jag verkligen inte, men du fattar vafan.. det enda jag vill är att du ska förstå att jag vill bli accepterad, som den jag är för stunden. den jag är för stunden är den jag är hela tiden, är den som är jag. så, acceptera eller lämna.
tack?

.. och titta va söt havre är!



.. enda tills hon typ åt upp blomman det vill säga