nya dikten utan namn

saltig vätska rinner ner på min tunga 
och snart kollapsar min lunga 
om jag inte slutar skrika snart 

när jag ska skriva får jag ofta byta spår 
för jag råkar alltid komma in på en låttext jag memorerat 
på grund av min kärlek till den 
och jag förmår inte att stjäla av de jag tycker om 
så jag får börja om 
och skriva något nytt 
annorlunda 
byta spår 
och jag minns igår 

som imorgon 
och jag minns honom som den han är idag 
som någon som fyller mig med välbehag 
men även av gråt 
och sådant jag inte vill komma ihåg 
och jag byter spår 
ja 
jag hoppar av 
och jag

gråter så det gör ont åt ett teveprogram 
åt kärlek som är påhittad 
men ändå glider in i mitt hjärta som balsam 
mot en hand 
som mot en hand pressar sig hårt 
och inte vill släppa 
och jag tror 

att det finns dom som är kända för att de sagt något bra 
som inte redan blivit sagt 
men det var så längesen så orden inte hunnit användas än 
och oemotsagt 
på all dess nivå 
får de beröm de inte ens vet om 
för att de dog hundra år innan folk fann deras mästerverk 
deras oanvända ord 
och jag ristar svärord i mitt skrivbord 
för att jag inte kan finna ord som aldrig använts förr 
vilket gör allting absurt 
och orättvist 
vilket allting i och för sig är
som att hålla handen och vara kär 
i flera olika samtidigt 
när man är vuxen 

så är man stark 
innovativ 
ansvarstagande 
rar 
men sträng 
och man investerar i en dyr säng 
för att ryggen börjar bli gammal och böjd
och blodtrycket är förhöjt 
eller sänkt 
och livet suger 
men som barn blir man kränkt 
för sin inte tillräckligt åldrade hy eller långa figur 
och man bygger en mur av negativitet
som ingen vet
eller känner till 
och alla vet att en människa som alltid ler kanske inte speglar sin känsla på insidan 
men ingen lägger manken till 
att faktiskt förstå
så 

jag smyger in på tå 
medan min pappa sover lätt 
kanske drömmer som jag 
eller har tagit en tablett 
medan jag gråter till gråa minnen 
från någon månad tillbaks
eller något år 
medan min närmaste vän inte förstår mina tårar 
alls 
för krossad kärlek indikerar väl inte på smärta? 
ett trasigt hjärta 
är något som har fått brista igen 
och igen 
och tusen gånger om 
av en anledning ingen vet om 
förutom mamma 
men hon stänger sina ögon 
trots att hon ser 
och jag orkar inte mer 
av lögner 
falska ord och attribut 
kända citat som är kända för att ingen kombinerat dem förut 

så jag packar ner mitt liv i en banankartong 
och minns att vi hade sex på en balkong 
en gång 
och känner en saltig kanal färdas mot min vintertorra överläpp 
och jag skriker "släpp" när ingen hör 
och jag dör 
varje gång jag ramlar ner 
och alla ben går sönder i min kropp 
och natrium och klorid färdas genom mitt blodomlopp 
till ögats inre kant 
ut genom en tårkanal
trots att jag är helt banal 
och böjd 
som en vuxens rygg 
och jag viskar "du är snygg" 
till min smutsiga spegelbild 
tomt
utan anledning att gråta 
utan antydan på fåfänghet
men med en skyldighet 
att lyckas

ta ett steg 
mot en ensamhet 
utan värme från <i>henoms</i> anatomi 
och all rädsla flyger förbi 
genom alla skrik och jämmer
för i botten av all bottenlös konsistens 
så vet jag inte ens 
vem jag är 


jag har läst denna typ 20 gånger i mitt huvud samt högt för mig själv, nu så jag är praktiskt taget förstörd, och kan inte avgöra om den är bra eller för mycket eller för lite eller för lång eller för kort eller vad den nu är. bryr mig egentligen inte så mycket, vet bara att jag fick ut alla de tankar jag haft på sista tiden, trots att ingen kanske förstår vad det är jag menar. trots att ingen kanske förstår så känns det bra, och det är det jag ville ha. 

farväääääl
Upp