it's three a'clock in the morning, and i'm on the streets again

hej
 
alltså
 
ja
 
fan palla skriva med mellanrum
 
så.
 
jo. min fina vän cornelia sa till mig att jag skriver väldigt personligt i min blogg. inte för att jag skrivit mer än typ 7 inlägg på ett år, men ändå. och, det är det som är så skönt. för jag vet att ingen av mina nära och kära läser den, förutom cornelia då som ändå på något sätt lyckats lista ut mig. 
 
jag skrev en dikt. ja, jag skrev den innan jag accidently tömde min idiotmobil på allt innehåll och ingenting sparades. haha, nej, nu är det säkert - den är helt tom. inga anteckningar där inte. alltså, det är nog svårt att förstå hur ens anteckningar av allt kan kännas så jävla jobbigt att förlora. men jag hade verkligen allt där. allt mitt innehåll fast i ord. och nu är det borta. allt mitt innehåll sedan i augusti förra året. kan ni förstå hur lång tid det är? hur många ord som bildats sedan dess? hur mycket som försvunnit? 
 
jag skrev en dikt. för inte alls längesen. närmare bestämt samma kväll som jag åkte hem från henriksberg, tror jag. kanske insåg jag något då (haha varför förnekar jag det ens, lägg av) som jag sedan skrev ner. och jag brukar inte direkt falla för mina egna texter, men då gjorde jag det. men jag la den inte på minnet. och på några sekunder så var den borta. jag hann inte ens läsa den många gånger. fem kanske, högst. och den var kort. men ändå minns jag den inte. och det är den som gör ondast att förlora.
 
jag hoppas verkligen den kommer tillbaka till mig igen.
 
nu sitter jag här och velar fram och tillbaka. ska jag gå upp på taket och ta en meningslös äcklig cigg bara för att jag vet att jag har några stycken i min väska och det kanske kan lindra sorgen genom att få mig att känna mig illaluktande och typ ful istället? ska jag berätta vad det var jag kom på den där kvällen (vilket jag iochförsig redan visste, men kanske snarare accepterade tanken på) - eller ska jag gå hela mitt långa miserabla liv och på sätt och vis ångra att jag aldrig sa något? mitt bristande självförtroende, eller kanske självkänsla, gör ju såklart att jag tvivlar. varför skulle det någonsin vara besvarat? jag är eb och dum, mest för att jag gjorde ett så jävla dumt val dagen jag bestämde mig för att saker och ting "inte var rätt". också dum i ganska hög grad för att jag t.ex. inte pluggade så hårt jag kunde i gymnasiet och därmed inte har en chans att komma in på läkarlinjen. kanske ångrar jag också att jag inte läste natur.
 
gud, min pappa har alltid rätt i slutändan. den mannen..................
 
nu känner jag halv smärta/halv avdomning i benen av någon anledning. var och provjobbade idag på condeco och det var.. stressigt. sen gick jag hem och har kollat på one tree hill sedan dess. god woman, skaffa dig ett liv. haha, det kanske jag ska. får väl gå upp på mitt fina tak och förstöra det med slingrande cigarettrök. för att citera navid, typ. 
 
have it. 
 
 
thin lizzy - dancing in the moonlight. again.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0