happiness; it hurt like a bullet in the mind

 
skratta när man inte får:
 
en seriöst viktig fråga/sak att prata om:
glädje. vid fel tillfälle. vid-fel-tillfälle-glädje. finns det? eheh JA det vill jag lova.
 
okej. detta har hänt vid fler tillfällen då, men kommer bara på ett (dock ett gott) exempel på denna förödiska glädje. eller nej, verkligen inte glädje, men LEENDE/SKRATT vid fel tillfälle.  
 
okå. för några dagar sen var jag hemma och blabla och så pratar jag med min pappa. helt plötsligt kommer jag o min farsa in på ämnet barndomskompisar. vi börjar prata om en speciell kompis, och jag nämner att hennes pappa är död. vilket jag på något vis ändå trodde att min pappa var medveten om. dom var typ ganska bra vänner när vi var små, eftersom vi bodde på samma gård och dom sågs ofta, pratade i telefon angående typ "är det ok om alex sover hos er :p" eller "rubina får gärna äta här, är det ok för er" och blablabla. ni fattar. 
 
iallafall!, den här mannen är alltså inte vid liv längre. pappa hamnade typ i chocktillstånd då han inte visste detta, och säger "hur gick det till?" jag förklarar att han hade cancer och inte mådde speciellt bra psykiskt, och en dag hittade min kompis honom hängades med ett rep runt halsen i en garderob (det är iallafall versionen jag har hört, om det är annorlunda så rätta mig).. detta var inte hans första självmordsförsök, men det första som lyckades. min pappa blir helt förtvivlad och ba MEN HERREGUD DETTA ÄR DET VÄRSTA JAG HÖRT, ÄR DET SANT? och jag, till min största jävla tänkbara förvåning, börjar LE. HUR FAN ÄR DET ENS MÖJLIGT ATT LE I EN SÅDAN SITUATION? ingenting var roligt i det jag berättade, utan snarare så jävla hemskt och ledsamt det bara kan bli. men mina signaler i hjärnan (och detta har alltså hänt MÅNGA gånger förut i fel tillfälle) säger att jag ska le, vilket jag gör. så min farsa kan inte ta mig på allvar, men förstår ju att jag inte kan skämta om något sådant. jag börjar nästan skratta. trots att det gör ont i mig att berätta det. trots att det är något utav det värsta jag kan tänka mig kan hända någon eller några. jag förstår fan inte. 
 
till min fråga: är det bara jag som har sånna här fruktansvärda reaktioner? jag vet ju att skratt och gråt ligger nära till hands; man skrattar när man är glad, gråter när man är ledsen, och gråter även ibland när man är väldigt glad. men inte fan SKRATTAR man när man är ledsen?! speciellt inte i en sådan sjuk situation, i ett sådant samtalsämne? då är man väl fan inte frisk känner jag? cornelia, min enda läsare, säg vad du tycker om detta tack!!
 
farväl för nu!
 
 
florence + the machine - dog days are over

Kommentarer
Postat av: Anonym

I skolan när tre personer hade dött under loppet av en vecka... och rektorn kom in för att berätta det kunde jag knappt hålla mig. Det var en extremt absurd situation. Det handlar om att ladda ur sina känslor. Det finns inget som egentligen säger att skratt tillhör en kategori med namnet 'glädje' eller lycka'. Som innan ett uppträdande, många gäspar, andra skrattar, eller kissar hahaha etc. för att avreagera sig /seriöst svar från himlen

2013-11-19 @ 13:45:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0