*

jag tror fan att i stort sett alla mina problem kom med i denna lilla finurliga dikt som jag skrev nyss!
behövde bara få ur mig mina problems som inte alls är stora på något sätt, men som ändå behöver klämmas ur, uppbenbarligen. 
 
 
 
 

Jag har dödsångest över vad jag ska bli när jag blir stor
gammal
äldre än nu
och att inte gå i skolan är fullkomligt tabu
och jag vill resa jorden runt men har pengakris
och har vackra föräldrar men ser ut som en gris
när man är ungdom är ingenting lätt
allt är kaos och fel och saker och ting går av någon anledning aldrig rätt
och min längdkurva som brukade vara normal har börjat svikta
och jag har förlorat förmågan att kunna dikta
som om allt innehåll bara blåst iväg och det enda jag gör är att

 

Åldras
att bli gammal, sluta vara ung
och jag får åldersnoja trots att jag bara är ett barn
eller kanske snarare en vuxen som är ung
tiden går
samtidigt som jag inte förstår vad det är jag står och väntar på
fast man behöver ju vara ung för att verkligen lyckas
men ändå
vill bli läkare eller något, men måste gör allt själv
för när det kommer till kritan går ju ingen helt att lita på
ska man någonstans, så får man åka själv
och så är det, tragiskt nog
och den som sa att ”den ensammes väg är en omväg att vandra” förstod nog aldrig min situation
trots att det låter klokt och smart
fan, man blir ju helt yr
och jag är ledsen när jag är glad och min mamma har en konstig frisyr
som jag lyckats ärva, såklart
och jag är så jävla trött på att höra att ”vinden vänder nog snart”
för det är bara ett dumt och fult uttryck som ingen vill förstöra
och här står jag och där står du
med två kontinenters avstånd från varann, fast ändå bara typ en kilometer
och tiden går
och det enda jag gör är att

 

Skriva förfärliga dikter som inte når in till någon alls
att skrika halsen av mig till kent
att låtsas som att ingenting har hänt
när jag i sanningens ord faktiskt tatuerat mig
igen
men jag vill ju inte döda spänningen som antagligen kommer uppstå när mina föräldrar luskat ut detta fenomen
pappa lär väl sätta den vidriga nyårsoxfilén i halsen och aldrig återuppstå
vilket såklart inte är så bra
men föräldrar som inte kan acceptera sina barn är väl ingenting att ha?

 

Men egentligen är väl mina problem bara småpotatis bland typ.. bakpotatisar
men ändå gör dom så fruktansvärt ont
svider och har sig
får mig att känna mig tung
och på tal om tunghet så är ju även såklart vikten ett problem för en ung vuxen som jag
alla omkring mig har anorexia men det är inget jag har
än
och som jag verkligen inte planerar att skaffa i detta liv
men alla ser ut som tändstickor och jag är fysiskt inaktiv
vilket jag även varit i minst ett halvår nu, vilket har sin rot i mina pengaproblem
för när man inte är student så kostar ett gymkort fyra tusen spänn
och jag har fått EKSEM
i min hårbotten och på mitt ögonlock och min kind
för min hud tål inte kyla och en väldigt liten del av människopopulationen är blind
och min torra hud är ingen vacker syn
och det gör ju inte livet enklare att ha problem med hyn
men tiden går så fort så det hinner väl ändå ingen notera
för jag jobbar så mycket så jag lär ju inom kort krevera
gå in i en vägg
eller tappa mitt hår
eller något annat stressrelaterat besvär
men livet är faktiskt ganska jobbigt när allt faller isär
eller t.ex. när man jobbar som servitris men är vänsterhänt och inte kan servera
eller när man äntligen har tagit körkort men är värdelös på att parkera
eller när ens tid rent utav rinner iväg..

 

Och jag står där, på condeco och serverar kaffe, kakor och krubb
kommer inte in på en tjugoårsklubb för att jag ser ut som fem
hittar inte vägen hem

när jag är full
står varje morgon och klämmer på mitt hull och tänker
”imorgon ska jag ut och springa” eller ”från och med imorgon ska jag äta bara lite mat”
och så kommer imorgon och så inser man att det bara var prat
och varje natt drömmer man om sitt jobb så våldsamt att man inte får en riktig blund
och inte en stund, någon gång på dygnet, känner man sig utvilad och glad
utan varje dag är en lång, tragisk arbetsdag full av gäspningar och utan tid
och varje vecka, varje månad, varje år blir en evig strid
för att hinna träffa vänner eller för att finna nån slags frid
och samtidigt går man omkring och oroar sig för att man är gravid
eller för att man har någon obehaglig åkomma som typ klamydia eller hiv
vad är det här för jävla liv?
välkommen till en dag i en relativt vanlig ungdoms liv

 

.. eller vem försöker jag lura, i vilken värld är jag normal?
jag är knäpp som fan, och utan kapital
men vad spelar det för roll när rättvisan på jorden är minimal
och jag sitter här och klagar aset av mig
för att min säng är för sval när jag ska gå och lägga mig
men jag tror ändå att alla klagomål är viktiga att få ur sin kropp
och tjollahopp
där får jag nog börja tänka på att runda av
för (TRO DET ELLER EJ! men) jag kan anses som något för energisk och pratglad
och pratar med en oktav för högt när jag är exalterad och pepp
så finns det andra som hänger läpp när jag babblar på
så..
hejdå! FOR NOW MOHAHAAAAAAAAAAHHAHA


Kommentarer
Postat av: C

Tid är liv. Och livet bor i hjärtat.

2013-12-26 @ 15:49:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0