alexisonfire

ni vet, den där känslan man har i kroppen, när man är nykär och allt känns så där jävla underbart att man bara vill flyga iväg och lämna marken och aldrig bli stoppad, trots att man vet att man inte har vingar och att det aldrig skulle kunna ske? ni vet, den där känslan av att man liksom accepterar det mesta, just för att man är så himla kär och allt är så nytt, så det gör ingenting om ens partner ställer in en dejt eller skiter i att svara på viktiga sms, och det gör inget om han/hon pratar med andra som är jääättemegasnygga, för allt känns så himla nytt och bra så ingenting skulle kunna förstöra vad ni har. som om att det skulle krävas en meteoritattack från rymden för att kunna skilja er åt, bara för att ni är så bra tillsammans.

jag vet inte vad som har hänt. antingen har en meteorit slagit ner, eller så har saker och ting bara förändras väldigt, väldigt mycket. negativitet forsar över mig som ett vattenfall och jag går runt som en negativt laddad elektron, och jag förstår inte ens vad som händer. jag får ingen förklaring till någonting, utan vet bara att något är väldigt, väldigt fel. det är som om att jag har blivit instängd i mitt rum för att jag gjort någonting dumt, sådär som man ser på barnfilmer när pappan säger "gå upp på ditt rum!" när barnet varit olydigt. den enda skillnaden är att jag inte vet vad jag gjort fel, men ändå sitter där med en dumstrut på huvudet, inlåst i mitt rum och vet inte vad jag ska göra för att få komma ut igen.

varför är det såhär?