i sådana där smärre ångestfyllda moments ni vet

jag står på stegens topp av lycka och ser mig själv lysa
men jag ryser på tanken av att jag står längst upp
inte för att jag är höjdrädd
eller känslomässigt avklädd
eller för allt jag ser
utan för att jag vet att den enda vägen kvar att klättra
är ner


skitkort dikt, kortare än jag någonsin skrivit typ. men det är något som gnager i mig och som måste ut. hejdå


Kommentarer
Postat av: pusspanda

åh jag minns när vi talades vid om detta i julas. fan vad du är en bra diktare! ps ful blogg

x D

2013-04-26 @ 00:25:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0