nya dikten utan namn
saltig vätska rinner ner på min tunga
och snart kollapsar min lunga
om jag inte slutar skrika snart
när jag ska skriva får jag ofta byta spår
för jag råkar alltid komma in på en låttext jag memorerat
på grund av min kärlek till den
och jag förmår inte att stjäla av de jag tycker om
så jag får börja om
och skriva något nytt
annorlunda
byta spår
och jag minns igår
som imorgon
och jag minns honom som den han är idag
som någon som fyller mig med välbehag
men även av gråt
och sådant jag inte vill komma ihåg
och jag byter spår
ja
jag hoppar av
och jag
gråter så det gör ont åt ett teveprogram
åt kärlek som är påhittad
men ändå glider in i mitt hjärta som balsam
mot en hand
som mot en hand pressar sig hårt
och inte vill släppa
och jag tror
att det finns dom som är kända för att de sagt något bra
som inte redan blivit sagt
men det var så längesen så orden inte hunnit användas än
och oemotsagt
på all dess nivå
får de beröm de inte ens vet om
för att de dog hundra år innan folk fann deras mästerverk
deras oanvända ord
och jag ristar svärord i mitt skrivbord
för att jag inte kan finna ord som aldrig använts förr
vilket gör allting absurt
och orättvist
vilket allting i och för sig är
som att hålla handen och vara kär
i flera olika samtidigt
när man är vuxen
så är man stark
innovativ
ansvarstagande
rar
men sträng
och man investerar i en dyr säng
för att ryggen börjar bli gammal och böjd
och blodtrycket är förhöjt
eller sänkt
och livet suger
men som barn blir man kränkt
för sin inte tillräckligt åldrade hy eller långa figur
och man bygger en mur av negativitet
som ingen vet
eller känner till
och alla vet att en människa som alltid ler kanske inte speglar sin känsla på insidan
men ingen lägger manken till
att faktiskt förstå
så
jag smyger in på tå
medan min pappa sover lätt
kanske drömmer som jag
eller har tagit en tablett
medan jag gråter till gråa minnen
från någon månad tillbaks
eller något år
medan min närmaste vän inte förstår mina tårar
alls
för krossad kärlek indikerar väl inte på smärta?
ett trasigt hjärta
är något som har fått brista igen
och igen
och tusen gånger om
av en anledning ingen vet om
förutom mamma
men hon stänger sina ögon
trots att hon ser
och jag orkar inte mer
av lögner
falska ord och attribut
kända citat som är kända för att ingen kombinerat dem förut
så jag packar ner mitt liv i en banankartong
och minns att vi hade sex på en balkong
en gång
och känner en saltig kanal färdas mot min vintertorra överläpp
och jag skriker "släpp" när ingen hör
och jag dör
varje gång jag ramlar ner
och alla ben går sönder i min kropp
och natrium och klorid färdas genom mitt blodomlopp
till ögats inre kant
ut genom en tårkanal
trots att jag är helt banal
och böjd
som en vuxens rygg
och jag viskar "du är snygg"
till min smutsiga spegelbild
tomt
utan anledning att gråta
utan antydan på fåfänghet
men med en skyldighet
att lyckas
ta ett steg
mot en ensamhet
utan värme från <i>henoms</i> anatomi
och all rädsla flyger förbi
genom alla skrik och jämmer
för i botten av all bottenlös konsistens
så vet jag inte ens
vem jag är
jag har läst denna typ 20 gånger i mitt huvud samt högt för mig själv, nu så jag är praktiskt taget förstörd, och kan inte avgöra om den är bra eller för mycket eller för lite eller för lång eller för kort eller vad den nu är. bryr mig egentligen inte så mycket, vet bara att jag fick ut alla de tankar jag haft på sista tiden, trots att ingen kanske förstår vad det är jag menar. trots att ingen kanske förstår så känns det bra, och det är det jag ville ha.
farväääääl