alexisonfire

ha

 

sitter och kollar på gamla bilder på facebook, scrollar och scrollar men kommer ju fan ingen vart. bilderna tar aldrig slut, finns ingen ände. och jag märker hur jävla länge jag levt, men har ändå bara sett bilder från ca 1,5-2 år tillbaka, vilket är helt absurt. jag ser hur jag för lite mindre än två år sedan hade svart hår, hur jag faktiskt hade ett ganska smalt ansikte, hur jag är bästa BÄSTA vän med anna reiman, och allt annat som pågick då. hur jag var head over hills förälskad i min, förmodligen, första riktiga kärlek, och hur mycket tid jag spenderade med denna människa. jag ser så jävla stora förändringar i mig själv som jag liksom.. inte tänkt på.

 

ja, visst är det så att alla förändras. mer eller mindre, på både utsidan och på insidan. utsidan förändras hela tiden, i form av åldring. fler och fler födelsemärken (vilket jag VET inte heter födelsemärken eftersom man klarligen inte föddes med dom om dom blir fler med åren, men ändå) och fler rynkor, och ett mer vuxet utseende helt enkelt. själv har jag väl inte riktigt kommit till den biten att jag ser gammal ut, lever fortfarande mitt 15-åriga liv i mitt utseende, men ändå. känns ändå gött. ser ju inte ut som en kärring iallafall.

 

så kul, för jag har ju fan sett ut på massa sätt. hahah så kul att kolla på alla bilder som finns. så glad att man kan ta kort. ska börja ta fler kort helt ärligt så man kan kolla tillbaka o tänka "fyfaaaaan" eller "hahahahha WHAT" eller "LOL KOLLA" eller vad man nu vill tänka. hahah. och så ändras man ju då på insidan också. men den är svårare att definiera, som en fläck eller ett streck på huden. den förändringen sker mer långsamt och mer abstrakt på något vis, och inte förens kontrasten mellan då och nu är riktigt stor, så går det att avgöra att man faktiskt förändrats. har jag kommit dit än då? jag vet inte. troligen. jag känner mig äldre och förändrad i sättet jag tänker på. jag känner mig lite mer "tråkig", kan tacka nej till saker jag skulle tycka var asballa för typ 3 år sedan, osv. man har levt lite till helt enkelt. typ för tre år sedan hade jag tackat ja till vilken jävla fest som helst i världen, och nu känns det inte lika kul längre. eller att jag helt enkelt inte klarar lika mycket alkohol som förr, vilket iofs är jävligt ologiskt, för toleransen ska ju öka.. men ändå - jag har blivit mer kärring. eller a, jag är nitton år, men jag känner mig mer kärring än förut. 

 

hur jag mer har ändrats? öh. vet inte. tror att jag har börjat bry mig mindre. kanske kommit närmre en definition av mig själv, av alex, liksom. kanske har accepterat mer att "jag är inte som alla andra" eller "jag kan och kommer aldrig kunna bli min kusin, och jag vill faktiskt inte det heller, för jag vill vara min egen person, och inte en jävla kloning av någon annan". typ så. kanske fått mer självdistans? öh vet typ inte ens vad det ordet betyder men.. a. hahahah. lol. har samma gamla humor, vilket jag tror aldrig förändras hos någon, bara att vissa förnekar den. typ folk som förnekar att bajshistorierna på bloggen jag länkade är tråkiga, sånna människor skrattar fan inombords, jag lovar. de är bara för proud eller pryda för att våga skratta ut. jag har väl också ändrats på det sättet, inte för att jag någonsin hållt inne ett sådant skratt, men jag typ "skämdes" över mina päron förut, osv. nu, VISST, dom kan vara jävligt overwhelming ibland, men jag skäms inte. är liksom över den där ungdomspinsamheten, jag vågar vara mig själv och bryr mig inte så jävla mycket om vad andra tycker. eller jag bryr mig väl egentligen, men de får skapa sin egen uppfattning och om det inte passar så är de väl inte rätt för mig. alla är inte rätt för en, så det är väl viktigt att vara den man är och inte utforma sig efter alla andra bara för att bli omtyckt.. palla umgås med tråkigt folk som inte gillar den man är. 

 

förutom på typ arbetsintervjuer och så. kan ju kännas viktigt att ställa upp en fasad framför sig när man är på t.ex. intervju, för att visa att man är just det - som alla andra. men ändå inte, för något ska ju även säga att man är något extra och annorlunda också, på det sättet att man är bättre än alla andra och därmed får anställningen. jag har aldrig förstått det där.. jävla skit, att det ska vara så svårt att få ett jobb. hade jag på riktigt knallat in på ett ställe och varit exakt mig själv, eller idealbilden av mig själv, så skulle jag troligtvis aldrig få ett jobb. därav ser jag ut som jag gör, vilket jag tror folk kan anse är jävligt trist. men vad fan ska man göra, det står mellan att kunna försörja sig på ett något falskt sätt (vilket iofs blir mer ärligt ju längre man haft jobbet, för till slut knallar man in där nästan som den man vill vara, förutom typ piercingar då, och arbetsgivaren kan säga nothing) eller att typ vara pank och jobblös och ha ett jävla tjöt i röven av sina päron. då är jag nog hellre lite falsk på en intervju. vilket iofs är jävligt tråkigt att det ska behöva vara så.

 

JÄVLAR VAD JAG BALLAR UR FRÅN ÄMNET DET ÄR JU HELT OTROLIGT varför skriver jag eeeeeeens

 

okej, nu fick jag ut det. HAH.

har en del till saker jag måste blubba ur mig men orkar inte nu, ska jobba kl 8.00 imorgon på condecos lager och packa varor typ. chaipulver och sånt, hahah. 

 

nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu går jag hejdå