alexisonfire

då..


och nu!

alltså jag förstår vad du menar när jag säger att jag inte är likadan som jag var för ett år sen. jag ser också skillnaden, jag fattar, jag inser. men jag vill inte vara den jag var för ett år sedan, jag vill vara den jag är nu. fattar att det kan vara skrämmande eller jobbigt att se hur folk ändras, speciellt när man inte tycker om förändringen eller när man inte förstår den. varför blev det såhär? varför ändrades hon? jag föredrar henne i kort blont hår, varför gör hon såhär med sig själv? långt, mörkbrunt passar inte henne. hon ser annorlund ut, på ett dåligt sätt.

men sanningen är att jag inte är den där tjejen i blont hår. har aldrig haft naturligt blont hår, fick en fruktansvärd mörkbrun/svart utväxt som jag kämpade som fan med att få bort, osv.. jag kanske tyckte om att vara blond, kanske också föredrar mitt utseende som blondin. men samtidigt föredrar jag ännu mer att vara naturlig. naturlig, mig själv genom hela kroppen. vill inte vara någon annan, bara för att jag vet att du vill ha mig annorlunda. du ser gamla bilder, och rent av ber mig att bli sådan igen. men hur svårt kan det vara att acceptera att folk ändras egentligen? och ett utseende måste inte spegla en insida; jag är densamma på insidan som jag alltid har varit.. jag lovar :(

klart det gnager i mig också när jag får höra att jag gått mot det sämre hållet. att du saknar mina gamla yttre egenskaper. men insidan är trots allt det som spelar någon roll, jag hade kunnat se ut som jag gjorde förut och vara heeelt dum i huvet, heeelt pantad. då hade inte mitt utseende spelat någon roll, för ingenting kan väga upp en idiots insida. nävär. alltså, nu säger jag inte att jag var otroligt vacker förut, för det var jag verkligen inte, men du fattar vafan.. det enda jag vill är att du ska förstå att jag vill bli accepterad, som den jag är för stunden. den jag är för stunden är den jag är hela tiden, är den som är jag. så, acceptera eller lämna.
tack?