to win some or learn some




hey hey hey hey hey hey hey
well open up your mind and see like me
open up your plans and damn! you're free
look into your heart and you will find
love love love love


man behöver inte alltid vinna för att vinna. för trots att man inte vinner direkt så vinner man något ändå. något indirekt. man förstår det inte alltid själv, inte förens man några månader eller veckor eller dagar eller timmar eller minuter eller sekunder insett att man faktiskt vunnit fakta och erfarenhet av sitt direkta förlorande. man kanske förlorar det man vill ha mest i hela världen, men på lång sikt vinner man klokhet och självrespekt.
säg inte emot mig, för jag vet. jag vet faktiskt vad jag snackar om!

hur ska jag få er att förstå? själv förstår jag mer än någonsin. jag har äntligen lyckats inse att livet inte är så jävla skitigt som man tror. för trots att man går sönder, gång på gång, på insidan, och att man tvingas bygga upp en lycklig och tillgjord utsida, så repareras man till slut på insidan också. självklart är utsidan ledsen ibland också, för ibland brister allt, inte bara insidan. man gråter. men för det mesta håller man allt inne, och skapar en sköld som ska på ett eller annat sätt skydda en från att hamna in liknande situationer. och trots att man byggt upp ett självskydd, ett eget imperie för sitt eget bästa, så hamnar man ändå i skiten igen. samma skit. trots att man gjort allt för att slippa gå sönder igen. tro mig, jag vet fortfarande vad jag snackar om..

man blir så jävla ledsen. man förstår inte vad fan som gick fel, vad man gjort för att förtjäna skiten.. vad som är fel på en. man analyserar allt! småsaker man gjort som möjligtvis kan ha varit en bidragande faktor till varför det blev som det blev. medan det troligen inte ens är en själv det är fel på, utan ens motspelare.

men sedan går det, som sagt, tid, och tid läker sår. det gör ont att höra det, man blir så jävla arg, för man tror inte på det. vadå tid läker sår liksom? vad är det för jävla skit att säga? det är bara idioter som slänger ur sig sån skit. idioter som inte själva vet hur det känns. men jag vet faktiskt hur det känns, och jag slänger ur mig det ändå. så ärligt talat så stämmer det faktiskt, hur ont det än gör att acceptera det.

jag har gått igenom så jävla jobbiga perioder i livet och jag har blivit sviken så jävla många gånger. men ändå står jag här, starkare än någonsin, och skrattar åt det förflutna. skrattar åt mina misstag jag gjorde, som var så uppenbara, men som jag ändå inte såg. kärleken är blind, och det är ett faktum. man ser bara det man vill se, dvs bara allt det goda. man blundar för många viktiga delar, de delarna som är för svåra för en att kunna bemöta. man skiter i dem helt enkelt, och allt känns skitbra. fram till dess att alla dåliga delar slår en rakt i magen på en och samma gång och allt går sönder. alla små delar som man blundat för pusslas ihop, och allt blir så jävla sjukt uppenbart. och man står där som en idiot och undrar varför man inte sett det här innan. vad fan man missat.

och sedan är det dags att gå vidare. lunka on, dra vidare, pallra sig iväg, heada mot nya äventyr. i början vill man inte. man känner bara för att typ dö. men jag svär, mina vänner, att efter lite tid, när allt sjunkit in ordentligt och man lyckats acceptera allting, så går man vidare. man gör faktiskt det. man läker sina sår med hjälp av tid, time, clock, tiempo, och man mår bra igen. och man får med sig någonting. någonting dåligt, och någonting bra.
det dåliga är en känsla av att man misslyckats. för det har man ju på ett eller annat sätt, eftersom man inte vann. och den känslan känns i början jävligt stark, och övervinner det som är bra med förlusten. den indirekta vinsten. men med tiden så förstår man att den indirekta vinsten inte är så pjåkig, utan att den faktiskt är riktigt bra. för man har vunnit något mer än en god känsla. man har vunnit självrespekt, självkänsla, erfarenhet, man har lärt sig av sina misstag, man har lärt sig att aldrig mer göra vissa saker, man har lärt sig att man duger som man är och att om det ändå inte skulle duga för ens motspelare så är det motspelaren som inte duger. man har fått så jävla mycket med sig på sin vandring genom livet.

det känns kanske långsökt i början, men ta till er det här.. för det är skitbra.
tack o hej leverpastej, nu ska jag på konsert!
puss

socker |
Upp