alexisonfire

jag bara ler, trots att jag inte har någonting att le för
tvingar mungiporna att dras uppåt för att skapa en känsla
en känsla av något annat än övergivenhet
och jag dör
ja, jag dör sådär djupt inombords
och av ren falskhet
för det är det enda jag vet
så sliter jag i mina smilband, tvingar dem upp
för det falska är det som gör mig konkret
och jag dyker ner i min sveda av ont och tvång
för jag vill inte vara såhär i en evighet
jag vill lysa med min insida gång på gång
så jag dör
för
jag är alltför olik mig själv
ju fler steg jag tar
och jag vet att den jag visar mig som är inte är hållbar
men jag trycker ändå upp leendet, upp på topp
för att slippa yttre depression och tvärstopp
och med ilska och vrede, rent uppenbar
så håller jag fast vid det jag inte vill ha kvar
det goda, det glada, falskheten
och ger min hand till dumheten


//fan va längesen jag ville skriva