alexisonfire

Man säger att kärlek inte växer på träd

Att det är något man skapar själv

Med sina händer
med sitt hjärta
att det frambringar en bittersöt smärta
som för min del är något värt att nämna

för det är såhär du fick mig att känna:

folk stirrade på mig gröna av avund
för mitt nyfynd
du

var det finaste jag och alla andra hade sett
var den enda som någonsin varit rätt

för mig

och för dig

jag andades varje dag

för det var du som gjorde mig svag
och det var du som var mina lungor, mitt hjärta och mitt blod
du svepte igenom mig i form av någon slags kärleksflod

och dina glada smilgropar sträckte sig enda upp till himlen

och jag var i sjunde himlen när du såg på mig

och jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna säga nej till dig

du och dina putande läppar

fake-blonderade hår

ditt sätt att gå

och du fick mig att stå

och helt hänsynslöst glo på dig och din vackra figur

för jag hade aldrig någonsin sett ett sådant perfekt djur

men som det gör ibland i kärlekens twistade dagar

kom stunder då jag grät som aldrig förr

stunder då jag stängde min dörr

reste en mur

och gömde mig

då jag önskade att jag inte kände dig

vi brukade bli sams

men av någon anledning kom den där sista gången

den där sista gången jag alltid kommer att minnas

dendär sista gången då jag slutade finnas

dendär sista gången då jag trodde jag skulle försvinna

för dig

i en evighet

och jag vet

att min tanke blev verklighet

för det var den avgörande gången

den som för alltid kommer hålla mig fången

då jag grät för dina tårar

för det var dem jag ville ha

och jag skröt om våra morgnar

för de var de bästa morgnar jag någonsin skulle ha


men resten av våra dagar blev vapenvilor

stridslösa

krigsförlåtna

men det fanns alltid en del av mig som ville bråka

för du var det jobbigaste jag träffat ibland

för du vägrade att sträcka ut din hand

att stötta mig och att finnas där

och det är ju här du ska vara

bara

och mina bara ben ska strykas mot dig

som dina läppar ska kyssa överallt på mig

men någonstans, typ inuti

så finns det något som tycker att det inte ska vara vi

någonting som smärtar, som tyder på avsky

för jag älskar dig men jag älskar dig inte på samma sätt förut

och förut var perfekt men det är inte så nu

och våra läppar kanske matchade en gång, men vadå?

bara för att det en gång var så

måste det vara det nu då?

jag hatar att säga det

men JAG SA JU DET!

du lovade att jag aldrig skulle bli besviken

men nu känner jag bara tvek

tvivlan

och sorg

så jag kysste dig en sista gång med omsorg

och såg ditt ansikte i slowmotion, typ som under vår första gång

och jag hörde fågelsång i träden när jag gick nedför vår grusade gång

bort, mot hösten

bort, från dig

och det var så jag lämnade dig