alexisonfire

Mina kalla fötter smög fram över köksgolvet. Jag öppnade försiktigt kylskåpet för att pappa inte skulle vakna. Han är så jobbig när han precis har vaknat, ska alltid tjata om allting. Allt såg skitäckligt ut, så jag tog ett äpple ur skålen på köksbordet och gick ut i hallen. Trots att det var iskallt och snöade ute, tog jag bara på mig ett par pumps och en glittrig väst. Det är bättre att frysa lite, än att inte kunna röra sig för att man har så mycket kläder på sig. Ren, mjuk snö täckte marken. Åh, jag älskar snö! Det bildades fotspår i det vackra, glittrande väderfenomenet. Fotspåren ledde till ditt hus. Jag ville verkligen öppna, men det kunde jag ju inte göra. Det gömmer sig så himla många minnen bakom den dörren. Så himla många lyckliga stunder som svävar runt i din atmosfär, min före detta atmosfär. Men också så himla många belastningar. Det fanns ingen annan utväg än att gå där ifrån, vända, fortsätta.

Jag traskade med tunga steg vidare till den gamla festlokalen och satte mig ner med ryggen mot husväggen. Här brukade du och jag sitta, två bästisar, hand i hand. När jag mådde dåligt gick jag och satte mig här, i alla väder. När du märkte att jag inte var i närheten längre, rusade du hit för att trösta mig. Då visste jag att jag var lyckligast i världen. Men på den tiden var det aldrig fest här.

Nu var det grymt kallt om röven, det kändes lite olämpligt att sitta i snön med bara leggings på sig. Mamma brukade alltid säga att det var dåligt att sitta på kalla ytor, för då fick man urinvägsinfektion. Men det gjorde inget. Den här känslan var värd alla urinvägsinfektioner i världen.

Vi brukade sitta här, mot den här träväggen, helt knäpptysta eller så pratade vi ihjäl varandra. I snön skrev jag alltid ”Isak hjärta Vanja”, och innan du hann se vad det stod suddade jag snabbt ut det och bara log mot dig. Stora var vi inte, men jag visste allt var kärlek var. Nu brände det i hela mig. Ska man skratta eller gråta? Jag hade för första gången på jättelänge vågat mig hit, vågat dra upp gamla känslor igen. Gråten var bara ett hjärtslag iväg. Basen dunkade i väggen, och ”Boten Anna” spelades på högsta volym. Killar och tjejer sjöng falskt till musiken, alla kunde den här låten utantill. Festen var i full gång. En sunkig kille gick förbi mig och flinade åt mig.

-          Varför sitter du här och dör, bruden? sa han och flörtade med ögonbrynet. Han drog sin hand genom sitt vaxiga hår och satte sig bredvid mig. En stark lukt av cigaretter och sprit omslöt mig.
-          Jag… tar bara lite luft, sa jag och undvek hans blick.
-          Grymt baby! Det är ju precis det jag gör! Ballt! Jag heter Karl, förresten.
Han sträckte fram sin hand. Motvilligt skakade jag den.
-          Vanja…
-          Gött att ses. Jag spelar hockey. Vill du känna på mina biceps eller? Jag lovar, du kommer trilla av pinnen!
-          Nej, jag klarar mig. Gå du in så ses vi nog där inne snart...
-          Sure alltså! Ha det bra mannen.

Han vinglade tillbaka in till festen. Man hörde hans göteborgska dialekt vråla ”GÖTT, LET’S PARTY GUBBAR!” Jag rös. Fulla killar har aldrig varit min grej. Speciellt inte göteborgare.

Tänk om du hade suttit här nu, bredvid mig. Du hade luktat fräscht, du hade pratat med en fin, mysig, stockholmsk dialekt och din andedräkt hade luktat Colegate. Du hade varit så vacker. Du hade slagit göteborgaren med mil. En gång för länge sedan ägde du mitt hjärta. Antar att du låste det och kastade bort nyckeln, för jag har ännu inte kommit över dig. Du är det bästa (och kanske det värsta) jag vet. Jag vet att jag har drabbats av noja, för jag föreställer mig ofta dig ståendes vid min sida, kraftfull och osårbar. I mina drömmar lämnade du mig aldrig.

Många killar och tjejer hade passerat mig nu, onyktra, stinkande och ostabila. De hade glott på mig och undrat vad fan jag höll på med, jag menar, vem i hela världen sätter sig ner - lättklädd - i en snöhög utanför en fest? Vissa kallar det idioti, jag kallar det noja. En hulkande, minderårig tjej vacklade förbi mig. Varför satt jag här egentligen? Bland supande, vinglande, hulkande, störande puckon utan fungerande hjärnceller? Svaret hade jag inte ens själv, jag liksom… bara kände för det. Jag kände för dig.

Jag blundade och försökte föreställa mig dig. Och helt plötsligt satt du här bredvid mig. Hallå?! Du var här! DU! Jag var helt förbryllad. Sakta tog du mina händer, men du pratade inte. Din mun artikulerade och formade ord, men ut kom inget ljud. Det var som ett slag i huvudet, vad fan?! Vad gjorde du här? Jag ville ha dig mer än någonsin, men du hade ju lämnat mig. Jag kunde inte acceptera det, att du stack och kom tillbaka. Att du trampade på mig. Jag släppte dina händer, bankade på din bröstkorg, slog dig i huvudet. Jag ville att du skulle försvinna. När jag slog dig tog mina händer inte emot någon smärta, du hade liksom ingen yta. Men det märkte jag inte. Jag var så jävla förbannad och så jävla ledsen. Jag märkte inte att alla som var ute för att lufta sig stirrade på mig, och nu inte för att jag var ensam, utan för att jag försökte misshandla luften. Jag förstod inte. Du var väl här?

Självklart hade jag drabbats av galenskap på riktigt, jag var ju inte riktigt klok. Jag såg inte att du var en illusion, att du var blott en tanke i mitt huvud. Jag trodde du hade kommit tillbaka. Du brukade vara tyst och du brukade inte slå tillbaka när jag slog dig. Ingenting var annorlunda från förr i tiden. Du var här. Jag hyperventilerade och fylldes av tusen adrenalinkickar samtidigt. Du lyckades lugna ner mig lite, för du tog mina händer igen och kramade mig. Såja, mimade du. Jag ställde mig upp, och du ledde mig in till festen. Jag var svag, och yr, jag skulle lätt ha kunnat vara en av de påverkade människorna där inne. Jag var ju faktiskt påverkad av dig. Hög på dig. Du fångade mig när jag vinglade till, och omslöt mig på alla sidor. Vi dansade vår sista dans, och sedan försvann du bara. Som ett spöke går igenom väggar flydde du bort, iväg, hejdå. Ensam stod jag på ett dansgolv i en festlokal. Du hade lämnat mig igen.


novell skriven av mig!
aså, ni kan kommentera lite
för ja lämnade in den förra veckan,
hehe. puss